Onlyfans har blivit hela sexindustrins räddning
Plattformen verkar ha fått samhället att fullständigt kapitulera
Fattiga flickor säljs till rika män. Så ser prostitutionsindustrins formel ut, världen över. Rikedom och fattigdom är naturligtvis relativa begrepp, men ojämlikheten är alltid där: kön, klass, ras, ålder, socioekonomisk situation. Köparen är man, offret är flicka (som senare blir kvinna), han är äldre, hon är yngre, han är fri, ofta gift, har en stabil situation medan hon är ägd, ofri, ensamstående, på flykt – från hemmet, landet eller en svår situation.
När prostitutionsindustrin globaliserades i början av tvåtusentalet, blev dessa ojämlikheter bara mer extrema. Det var nu inte den inhemska arbetarklassens flickor som såldes till överklassens män, utan flickor och kvinnor från Östeuropa och det globala Syd. Därmed försvann också den lilla närhet som hade funnits – sexköparen riskerade aldrig att möta sin kollegas dotter eller granne. Han kunde inte ens utbyta några ord med den prostituerade då de inte talade samma språk. Avhumaniseringen var total. Prostitutionen blev ett löpande band – en kö av män i tamburen, in och ut, namnlösa övergrepp, nya kvinnor var tredje månad.
Sexindustrin hade hittat en vinnande formel. Men det fanns ett problem: inte alla köpare ville ha det så här. Det var inte bara regeringar som reagerade på brutaliteten i traffickingindustrin och började införa lagar emot sexköp och koppleri. Även en del köpare tyckte att det var tråkigt och själlöst. Prostitution började förknippas med människohandel, slaveri och misär. Industrin hade, kort och gott, ett imageproblem.
Det här var inga traffickingoffer, det här var rättvisemärkt!
Entré Tim Stokely, brittisk pornograf. Stokely hade tidigare drivit diverse nätporrsidor med eufemistiska namn som Glamworship, försökt sig på fetischporr och BDSM. 2016 startade han Onlyfans. Onlyfans kom att bli sexindustrins räddning.
Förmodligen hade han sneglat på andra näthallickar som Brandon Wade, grundaren av ”sugardejting”, eller andra fenomen som ”camgirls” och ”girlfriend experience” – genom att helt sonika byta namn på prostitutionen och ge det en annan image kunde man inte bara undvika åtal, man kunde också locka till sig en helt ny målgrupp. Till männen såldes sugardejting in som prostitution med gott samvete.
Det här var inga traffickingoffer, det här var rättvisemärkt! Studenter som kunde konversera och visas upp för vänner. Reklambilar ställdes upp utanför högskolor för att rekrytera unga kvinnor, media hängde på och framställde det som om det gick att bli rik enbart genom att äta middag med George Clooney-lookalikes. Flera svenska medier påstod, helt utan grund, att det ”inte handlade om sex”. En ansvarslös hållning, eftersom ett antal svenska kvinnor kom att bli våldtagna på sugardates.
Onlyfans drog det hela ett steg längre. Genom att avskaffa det fysiska mötet, kunde sexindustrin rekrytera inte bara medelklassens, utan även överklassens – och elitens! – döttrar. För om steget att gå ner på stritan hade varit för stort för de högre klasserna, kunde man här prostituera sig utan att lämna sovrummet. Då kunde man väl inte våldtas eller mördas? Den som tvekade lät sig övertalas av kändisar - Cardi B är där, svenska fitnessinfluencers och krönikörer är där, ja till och med Rachel Dolezal av alla människor!
De kvinnor som säljs på sajten kallas ”kreatörer” och köparna kallas ”följare”
Även om inte alla visar sig nakna – det mest intima en superstjärna visar är när hon petar näsan – legitimerar hennes närvaro en plattform som till över 90 procent handlar om porr och prostitution, och där regeln är att ju okändare man är, desto mer måste man göra. Och den unge mannen fick sin inkörsport till rollen som sexköpare. Här slapp han lämna hemmet, här slapp han visa namn och ansikte, och även om han riskerade att möta grannen eller sin klasskompis var det han som såg dem och inte tvärtom.
Prostitutionsindustrin hade således hittat en ännu bättre formel. I stället för ”fattiga flickor säljs till rika män” blev det nu ”alla flickor och kvinnor säljs till alla män.” Vilken tjej som helst kunde köpas. Granntanten. Superstjärnan. Alla blev till salu. Och Tim Stokely blev stenrik på kuppen – genom att ta 20 procent av alla intäkter på Onlyfans kunde han få ett lyxliv som gatuhallicken bara drömmer om, och detta utan att ta till vare sig hot eller tvång. Det enda han behövde göra var att rebranda prostitutionen. De kvinnor som säljs på sajten kallas ”kreatörer” och köparna kallas ”följare” – Stokely själv kallar sig inte hallick, utan ”tech-entreprenör.” 2018 sålde han sajten till den ukrainske nätpornografen Leonid Radvinsky, som rätt och slätt kallas ”miljardär” i medierna.
Om medierna begick en blunder när de deltog i marknadsföringen av sugardejting har hela samhället kapitulerat inför Onlyfans. I ett land där sexköp och koppleri är förbjudet i lag lyckas sexindustrin komma undan varje gång den byter namn – till massage, dejting eller Onlyfans, trots att det skulle kunna gå, som forskaren Max Waltman skriver, att använda sexköpslagen för att lagföra både ägare och köpare på sajten.
Det kan tyckas vara en paradox, särskilt i Sverige, att just då medvetenheten om prostitutionens verklighet slagit igenom, just vid den tid då det råder samhälleligt konsensus om att prostitution inte är frivilligt utan exploatering – så kommer den digitala prostitutionen undan helt. Medierna använder näthallickarnas egna termer, Svenska Dagbladet diskuterar framgångssagan Onlyfans i en tech-podd och Expressen skildrar okritiskt hur 25-åringen ”Bonnie Blue” försöker att slå rekord på Onlyfans genom att ligga med 1 000 män på en dag.
Vad man måste förstå är att Onlyfans är den samtida prostitutionens skyltfönster. Det är av högsta vikt för sexindustrin att fönstret är rentvättat – vad som pågår i källaren bör dock förbli dolt. Det är därför sexindustrin satsar så mycket på att skapa tillrättalagd content om Onlyfans, därför att det är så hela prostitutionsindustrin kan komma att normaliseras på sikt.
… vi har att göra med en sexindustri som är så expansiv att den hotar att ta över hela den samtida sexualiteten
Men för den som studerat prostitutionen under årens lopp, är det egentligen ingen ny formel – det är bara sexindustrins vanliga sätt att tvätta sin image. Konceptet är samma könsbaserade ojämlikhet: det är män som köper sig tillgång till kvinnors kroppar, det är mäns begär som styr och kvinnor som ska uppfylla deras önskningar. Mannen har plånboken, kvinnan kroppen. Han är dold, hon är exponerad. Det finns ingen ärlighet, ingen ömsesidig njutning. Kvinnan har inte en egen sexualitet i prostitutionens ekvation, utan finns till för att tillfredsställa mannen. Och inte blir hon rik heller – medianinkomsten på Onlyfans är knappt 20 000 kronor om året. Som prostitutionsöverlevaren Sonia Sánchez beskrivit det: ”På stritan blir vi våldtagna och förnedrade. På den digitala stritan är det du själv som våldtar och förnedrar dig.”
Är det då ingen skillnad alls? Jo, prostitutionen på Onlyfans är rimligen inte lika brutal, och uppvisar inte samma statistik vad avser misshandel och mord. Dock är risken för exponering så mycket större – plattformen har inget förbud mot att spara bilder och filmer, vilka sedan kan spridas och finnas kvar för all framtid.
Men det största problemet, som jag ser det, är att vi har att göra med en sexindustri som är så expansiv att den hotar att ta över hela den samtida sexualiteten. Prostitutionens själva ideologi – att kvinnor är till salu – har redan färgat av sig på samtliga konstformer. Vår tids idoler är näthallickar som Andrew Tate. Och som med all prostitution så emanerar en kvinnosyn från den – att kvinnor är lögnare, golddiggers, otrogna, opålitliga horor. Vilket i sin tur leder till en idealisering av oskulden, giftermålet, kärnfamiljen. Det skulle inte förvåna mig om den globala reaktionära manliga vågen har en del att göra med Onlyfans.
Café Bambino: Simpa för män, ta dyra lån, hantera rasistiska kollegor
Simpa för män, ta dyra lån, hantera rasistiska kollegor