Mästerligt men märkligt, Mattei
Claes Wahlin hör en enastående Winterreise
Först och främst måste det noteras att Peter Mattei, en av världens främsta barytonsångare, efterfrågad på alla stora operahus, väljer att i höst göra en turné runt om i Sverige. Efter Stockholm följer Malmö, Göteborg, Helsingborg, Södertälje, med flera platser. Hur många svenska operastjärnor av den kalibern tar sig tid för något sådant?
Onsdagens konsert i Grünewaldsalen i Stockholms konserthus följs av två extrakonserter. Det finns goda skäl att försöka komma över en biljett, för när Mattei nu tar sig an den mest ikoniska av romantiska sångcykler, Franz Schuberts outtömligt fascinerande Winterreise, så kan vi nog ana att den svenske sångaren med tiden kommer att sälla sig till verkets stora uttolkare. De 24 sångerna, som Mattei framför utan noter, låter sig inte sammanfattas utan vidare. Här samlas romantikens rekvisita, en förlorad (eller övergiven?) kärlek, utanförskap, lidande, gravar, död och vinterstormar – allt inramat av en vandrares reflektioner, drömmar eller minnen. Uttrycken skiftar. Här hörs en ansträngd lycka, ljusglimtar av minnen och sorg, förtvivlan och dödslängtan.
Varje sångare har att göra verket till sitt, vilket inbegriper tidigare uttolkares versioner. Giganten i sammanhanget var Dietrich Fischer-Dieskau, som gick bort 2012, och bland samtida finns framför allt Ian Bostridge (som skrivit en utmärkt introduktion till verket, Schuberts Winterreise – en passionshistoria).
Peter Matteis tolkning, tillsammans med den utmärkte pianisten Lars David Nilsson, förvånar möjligen en och annan schubertian. Dramatiken accentueras och vi möter mer förtvivlan än sorg, liksom vandraren här inte riktigt har den skörhet som brukar höras. Det finns också ett mystiskt element i texterna, subtila frågetecken som kan markeras på olika vis. Möjligen är det för Mattei och Nilsson fortfarande något av ett work in progress, man prövar sig fram. Men det är en enastående konsert.
Dramatiken har den fördelen att den skapar kontrast till de mer stillsamma, inåtvända sångerna. För när den sista, enastående sången ljuder, ”Der Leiermann”, då hamnar de tidigare sångerna i ett annat perspektiv, som tar han av sig masken efter att ha låtit oss ta del av en teater på förtvivlans rand.
