Filmhjälte i gråzonen

Av: Malin Krutmeijer

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Malin Krutmeijer om sista Hungerspelen-filmen: Hur demokratisk är egentligen Katniss Everdeen?

klassiker i sikte Jennifer Lawrence som den komplexa frihetskämpen Katniss Everdeen i fjärde och avslutande Hungerspelen-filmen ”Mockingjay del 2”. ”Filmserien är fantastisk – en klassiker i vardande”, skriver Malin Krutmeijer om framtidssagan.
klassiker i sikte Jennifer Lawrence som den komplexa frihetskämpen Katniss Everdeen i fjärde och avslutande Hungerspelen-filmen ”Mockingjay del 2”. ”Filmserien är fantastisk – en klassiker i vardande”, skriver Malin Krutmeijer om framtidssagan.
Foto: AP
Suzanne Collins, författaren bakom bok- och filmsuccén ”Hunger games”.

Det starka och viktiga i Suzanne Collins action-späckade Hungerspels-trilogi är dess lektion i gråskalor. Huvudpersonen Katniss Everdeen genomgår en utvecklingshistoria där hon lär sig att också det mest rättfärdiga krig har fula, omänskliga sidor och kostnader i lidande och förödelse. Ändå är det ibland rätt att ta till vapen, om det så kräver kompromisser.

I Mockingjay del 2, den fjärde och sista filmen i serien baserad på Collins böcker har Katniss bestämt sig för att stödja det lätt Sovjetliknande Distrikt 13 i kampen mot president Snow och de rika i Huvudstaden, som länge har hållit landet Panems folk i ett järngrepp av exploatering och fattigdom. Distrikt 13 har både vapenarsenal och en självständig samhällsstruktur som är auktoritär på sitt eget sätt men som ändå är bättre.

Men det är ingen ideologiskt brinnande frihetskämpe som kliver upp på barrikaderna och lånar sig till krigspropagandan. I stället försöker Katniss genom hela bok- och filmserien desperat analysera alla situationer efterhand som de uppkommer. Hon väger alternativen och ser till att keep her eyes on the prize, hålla målet i sikte, som det hette i den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Ibland gör hon fel, men hon vill befria Panems distrikt från Snows terrorvälde och då måste hon smutsa ner händerna. Frågan är hur mycket.

En stor del av Hungerspelen handlar om propaganda. I de första två filmerna, The hunger games (2012) och Catching fire (2013) kastas Katniss in i bestialiska spel, riggade av regeringen för att hålla folket på mattan med en kombination av straff och underhållning. De får se sina unga slåss med varandra intill döden i uppdaterade versioner av gladiatorspel.

Katniss och hennes älskade, stridsoduglige bagarpojke Peeta träffas i ett sådant spel. De vrider propagandan ur händerna på makten och vänder den till en uppmaning till revolt.

Suzanne Collins har nämnt berättelsen om slavledaren Spartacus som inspirationskälla. Mycket riktigt värvar Katniss regimtrogna distriktsinvånare genom att tala till dem just som slavar, och uppmana dem att se vem som vinner på att de slåss mot varandra.

Men retoriska figurer är förrädiska. I egenskap av kampens affischnamn poserar Katniss i riggade situationer, som en del i propagandamaskineriet. När president Snow i ett tal säger om våra hjältar, rebellerna, att ”de kommer för att förstöra vårt sätt att leva” ekar det isande välbekant.

I dagens politiska verklighet brukar det sägas om snart sagt varje fiende när ett ”vi” ska mobiliseras och uppviglas. Hungerspelen säger att det är klokt att vara misstänksam mot bombastiska budskap från mäktiga människor, och i stället försöka bena ut sakfrågan. Sedan kan man ta upp eller lägga ner vapnen.

Det är kort sagt intelligent och spännande ungdomslitteratur som Suzanne Collins har skrivit. Den är mörk och uppfordrande, och som all god science fiction säger den en hel del om verkligheten. Filmerna har förvaltat böckerna väl. De har givit en flott visuell dräkt åt orden och Jennifer Lawrence gör Katniss Everdeen till en komplex och oförglömlig filmhjälte.

Att av kommersiella skäl bre ut innehållet i den sista boken i serien över två filmer har gjort de senare mindre kraftfulla än de två första. Av originalens djupnande allvar har det blivit något som emellanåt är lite entonigt. Filmerna saknar också Collins rätt så elaborerade skildring av Distrikt 13, som tydligt ställer Huvudstadens depraverade Rom mot en hård och i sina stycken nog så obehaglig kollektivism.

Mockingjay del 2 väljer bort en del spänningsmoment till förmån för Katniss och Peetas relation. Man anar ju hur den ska sluta, och som för att bädda för familjebildning tonar filmen ner bilden av Katniss som krigare en smula. Det är synd, för i hela serien har hon ju skyddat och slagits för Peeta. Och även krigare gängar sig i Suzanne Collins värld.

Ändå är den här filmserien fantastisk, en klassiker i vardande. Den slutar i stilenlig ambivalens. Hur demokratisk är Katniss egentligen, när hon tar saken i egna händer och i ett enda slag förändrar historiens gång över huvudet på folk? Är det så det måste gå till, ibland?

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.