Kommer public service alltid att stå för allas lika värde?
Problemet är större än enskilda inslag och program – demokratiparagrafen har ett inbyggt dilemma
När Sveriges radios Studio Ett i november förra året uppmärksammade att det gått fem år sedan den drastiska omläggningen av svensk migrationspolitik bjöds migrationsministern Morgan Johansson (S) in för att ge sin syn på saken.
Motdebattören var Jimmie Åkesson (SD).
De tillfälliga lagarna som i dag håller på att permanentas, och som gjort att Sverige har bland EU:s hårdaste migrationslagar, skulle alltså diskuteras mellan en politiker som genomfört nästan alla SD:s drömpunkter i migrationspolitiken och en politiker som nu ville gå ännu längre.
Det rimliga hade såklart varit att låta migrationsministern möta någon som var kritisk till omläggningen. Att Studio Ett bjuder in dessa två herrar säger något om den politiska förskjutningen inom public service (PS).
Debatten om denna förskjutning har med rätta tagit fart. Men den står och stampar eftersom kritikerna inte tar ett större grepp om frågan och SVT:s chefer reducerar kritiken till att handla om enskilda inslag och program.
Någonstans är det själva strukturen som gör PS till ängsliga opportunister.
I konstruktionen av SVT och SR finns ett inneboende dilemma, ett uppdrag som delvis kan stå i motsats till varandra. SVT ska både spegla mångfald av åsikter och ”tala med alla” som Helena Olsson, genreansvarig i SVT:s programledning för nyheter, samhälle och dokumentär skrev i DN.
Om vi drar det till sin spets: vad är uppdraget om majoriteten av svenska folket börjar ha åsikter som går emot demokratiparagrafen?
Samtidigt måste public service förhålla sig till demokratiparagrafen i radio- och tv-lagen, som innebär att grundläggande demokratiska värden ska försvaras. Det till och med förväntas att journalisterna agerar partiskt i de fall det krävs en markering mot eller ett bemötande av antidemokratiska uttalanden. Man ska ”verka för att rasistiska fördomar bekämpas”.
Debatten om public service aktualiserar den övergripande frågan om vad det innebär att vara demokrat och värna grundläggande mänskliga rättigheter, detta när en del av befolkningen hyser antidemokratiska åsikter om än kanaliserade via demokratiska institutioner. Om vi drar det till sin spets: vad är uppdraget om majoriteten av svenska folket börjar ha åsikter som går emot demokratiparagrafen? Ska SVT och SR följa publikens (folkets) vilja eller stå fast vid värdegrunden?
Uttrycket ”alla människors lika värde”, som står i demokratiparagrafen, var före Sverigedemokraternas inträde i riksdagen i princip en ickefråga. Det ansågs i vart fall inte vara en (parti)politisk ståndpunkt utan en allmängiltig hållning. Men i takt med att SD:s makt har växt så har den frågan gjorts till partipolitik.
Kritik mot PS har alltid funnits, men det är först nu som PS på allvar attackeras som institution. Hotet kommer från en organiserad och mobiliserad högerpopulistisk rörelse. För att förstå dess kraft måste man minnas att den är global. SD har följt Donald Trump noga och inspirerats av den amerikanska nationalkonservativa propagandan runt honom.
Länge ville SD lägga ner public service. Men sedan några år tillbaka är taktiken ändrad. Nu ska institutionen i stället användas i propagandan.
Under SD:s landsdagar i november 2017 röstades en motion om public services avskaffande ner. Mattias Karlsson, som då var gruppledare i riksdagen, sa ”det är socialismen och mångkulturalismen som vi ska avskaffa, inte public service”.
För honom pågår det ett kulturkrig, en idé som han spred genom det omtalade Facebookinlägget om att Sverige står inför två val: segra eller dö.
Dansk public service tvingades även till förändringar på det faktiska innehållet
När Jimmie Åkesson gästade Skavlan strax därefter kommenterade han Mattias Karlssons utspel med att ”det är ju sant. Det är ett kulturkrig som pågår i hög grad.”
Studerar man högerextrema partier runt om i Europa ser man liknande mönster. Man behöver inte peka på de som gått längst i EU, Polen och Ungern, det räcker att se på Danmark. År 2018 beslutade den dåvarande borgerliga regeringen där tillsammans med Dansk Folkeparti att kraftigt skära ner i landets public service. 400 anställda tvingades gå. Tre radiokanaler fick läggas ner och antalet tv-kanaler gick från sex till tre.
Dansk public service tvingades även till förändringar på det faktiska innehållet. DR skulle enligt det nya uppdraget ”sprida dansk kultur och det danska kulturarvet” och visa att det danska samhället ”har sina rötter i kristendomen”.
Det är inte bara institutionerna utan också själva essensen i journalistiken attackeras, eftersom den i grunden är liberal och bygger på universella värden. Hittills har SR och SVT valt en minst sagt tveksam strategi för att tackla de angrepp som pågår. Utifrån ser det ut som att man valt att bädda in sig i stället för att ta strid.
Både Studio Ett och Agenda tycks resonera så här inför samhällsdebatten: om ett gäng påstår att jorden är platt och har många anhängare får vi bjuda in en talesperson från vardera sida och sen låter vi det vara upp till lyssnaren att avgöra vad som stämmer.
Det är journalistiskt slappt och det är förstås ett bekvämt sätt för att slippa få en mobb efter sig. Men då ska man också vara medveten om att man låtit sig svepas med, att man låter ytterkanten i svensk politik bestämma dagordningen.
Public service-bolagen har en unik särställning som offentlig institution, de är alla medborgares och ska stå fria från politisk maktutövning och kommersiella intressen. Frågan är på vems mandat de agerar som de gör i dag?
