Utrotningen som har byggt vårt välstånd
Raoul Pecks serie ”Exterminate all the brutes” får en att vilja välta statyer
Det är skillnad på kunskap och insikt.
Det var först när jag läste Sven Lindqvists Utrota varenda jävel (1992) som kunskaperna om kolonialismen och den europeiska rasismen omvandlades till insikter, till en nästan fysisk förnimmelse av blodspillan. Plötsligt klafsade historiens blod under mina skosulor varhelst jag gick. Jag såg mig själv stå inte på jättarnas axlar utan på mördarnas.
Bokens första kapitel är kort: “Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”
Lindqvist hade ett närmast unikt sätt att tala direkt till sin läsare som skapar en förtrolighet, man blir ”värvad och slår följe”, som Stefan Jonsson skriver i förordet till pocketutgåvan. Nyfiket, kamratligt och tillsammans med sin publik konstaterade han att Europas position och välstånd vilar på århundraden av utrotning. Att vi har skapat idén om en överlägsen människa vars rätt och plikt det är att utrota de underlägsna, för det gemensammas bästa.
Rättmätigt har boken hyllats som ett mästerverk, i Sverige och internationellt, och kommit att bli ett givet referensverk för den som studerar det koloniala våldets och rasismens historia.
Den har också fått hård kritik för att den inte ser Förintelsen som historiskt unik utan kopplar samman både drivkrafterna och metoderna med såväl utrotningskrigen i Afrika som det brittiska imperiets expansion. ”För Lindqvists fantasier finns naturligtvis inget som helst stöd inom den seriösa forskningen”, skrev till exempel Henrik Bachner i Dagens Nyheter när boken gavs ut.
I Raoul Pecks nya HBO-serie Exterminate all the brutes lånas inte bara titeln från Sven Lindqvist, Peck gör också en film som använder den Lindqvist-typiska formen litterär essä i sitt sätt att berätta. Serien är gjord med uppmuntran från och efter återkommande samtal med Lindqvist, som dock dog innan serien blev färdig.
I Exterminate all the brutes slår den haitiskfödde filmskaparen fast att han aldrig kan ställa sig bredvid som betraktare i den här berättelsen, den kräver hans subjektiva röst. Peck växlar mellan det redovisande och det antagonistiska. Det är suggestivt, flitigt refererande till Pecks eget liv i både vad som sägs och via familjens privata videofilmer visas. Peck ska satsa allt, ”go for broke”, lovar han och levererar en uppfordrande och rasande historieskrivning om de överlägsna och de underlägsna – vilka de senare är varierar.
Jakten på mark, guld, gummi, elfenben – nästan vilken råvara som helst – blir lättare om den har stöd i idén om att de som står i vägen för utvinningen inte är människor utan djur. Inte bara i Afrika eller Amerika utan överallt. Även Englands övergrepp på irländarna ursäktades med att irländarna var apornas avkomma.
Tanken att de underlägsna tillhör djurriket och är omöjliga att civilisera gör slaveriet, fördrivningen, svälten och mördandet till en rationell och evolutionär handling.
Raoul Peck går inte försiktigt fram i sin anklagelseakt: Vägen mot nästa folkmord är här aldrig ett historiskt undantag eller ett avslutat kapitel. Utrotningsideologin kopplas till atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Vi påminns om dåvarande president Harry S Trumans uttalanden om att det är “det enda språk” japaner förstår. Truman sammanfattar: “När du hanterar ett odjur måste du behandla honom som ett odjur. Det är mycket beklagligt men ändå sant.”
Exterminate all the brutes jämställer inte en utrotning med en annan, men menar att den idémässiga grunden om överlägsna och underlägsna människor alltid känns igen: i transatlantisk slavhandel likväl som i industriell förintelse av judar i koncentrationsläger.
“Upptäckarna” av Amerika, pionjärerna och nybyggarna, är aktörer under det Peck beskriver som ett slags folkmordsparaply. Under det ryms inte bara mord på de stammar som befolkade kontinenterna utan också utrotning av kulturer, omskolning av individer och en förintelse av människors möjlighet till självbestämmande och trosuppfattning. Genom att göra sig av med de människor som lever på platsen kan marken i förlängningen beskrivas som “obebodd” och säljas billigt till lycksökande européer.
Peck, liksom Lindqvist, förhåller sig flitigt till Joseph Conrads klassiker Mörkrets hjärta (1902). Conrads bok är hyllad och kanoniserad – men också kritiserad för att inte vara tillräckligt explicit om rasismen. Bland annat av nigerianske författaren Chinua Achebe, som menade att “Conrad såg och fördömde ondskan [...] men var märkligt omedveten” om att övergreppen behövde rasismen som fundament för att kunna utföras i all sin monstruositet.
Raoul Peck förhåller sig till Conrad på motsatt sätt: det Mörkrets hjärta beskriver är just rasismen, det är den som skapar den andre, vilden. Pecks, och lika mycket Lindqvists, läsning framstår för mig som rimligare, men Achebes egna verk om européernas ankomst, skrivna ur de koloniserades perspektiv, är också nödvändig läsning.
Exterminate all the brutes berättar också om Kongo, det tydligaste exemplet på ett gemensamt europeiskt utrotnings- och utvinningsprojekt, men landets historia hade kunnat beredas ytterligare utrymme. Ingenstans manifesteras tydligare den ständiga exploateringskultur som – via utländska intressen – genom historien krossar varje möjlighet till trygghet och frihet. Det pågår än – möjligen läser du den här texten på en smartphone, som hade varit väsentligt dyrare om inte ett hänsynslöst utnyttjande av fattiga kongoleser fanns med i produktionskedjan.
Raoul Pecks berättande hämmas av seriens något taffliga dramatiseringar. Ibland tillför de något: Ett fototillfälle spelas upp, vi ser och hör fotografen uppmana sina objekt hur de ska posera och hålla händerna. Sedan klipps det dokumentära slutresultatet in – händerna fotografen talar om är de avhuggna händer som hålls upp mot kameran i en manifestation av vad som händer den som inte lyder. I andra delar påminner dramatiseringarna om amatörmässiga filmer jag minns från mellanstadiets historielektioner och de skapar distans och klumpig fiktion snarare än närvaro och känsla.
I Utrota varenda jävel berättar Lindqvist också om svenskar som med entusiasm anslöt sig till och blev en del av det koloniala våldet. Bland dem en löjtnant Gleerup som rapporterar om sin resa och betonar att man inte får visa känslor när man pryglar svarta. “Om du måste ålägga en vilde kroppslig bestraffning, låt utföra denna bestraffning utan att en muskel i ditt ansikte förråder dina känslor.”
Citatet får mig att tänka på mobilfilmen som fångar George Floyds död. Inte en muskel i polismannen Derek Chauvins ansikte avslöjar någon tvekan när han pressar sitt knä mot George Floyds hals och nacke under nio minuter.
Sverige och samtiden är närvarande också i HBO-serien. Inledningen lyfter fram Sverigedemokraterna och Donald Trump som vår tids företrädare för en vit överhöghet.
Rasismen är i Pecks serie, liksom i Conrads bok eller Lindqvists böcker, tätt sammanlänkad med ägande, mark och naturresurser. Den expansiva kapitalismen kräver att vissa människor städas bort, annars blir det omöjligt att fortsätta växa. Genom att göra en majoritet av jordens befolkning till vildar och odjur skapar vi oss rätten att göra oss av med dem. Det tar sig olika uttryck, med större eller mindre effektivitet, vem eller vilka som ingår i den utrotningsbara gruppen förändras över tid. Men grunden är den samma. Vi har ett ord för det. Vi kallar det civilisation.
Sven Lindqvists skrivande och tänkande fattas oss enormt. Men de böcker han skrev är lika levande och akut aktuella nu som någonsin. Att hans perspektiv och angreppssätt inspirerar till och genomsyrar fyra timmar historisk HBO-dokumentär är hoppingivande.
Exterminate all the brutes är en serie med svagheter och en del misslyckade berättargrepp. Men det är en serie som ställer rätt frågor och vars argument förtjänar ett bemötande. Raoul Peck adderar insikt till kunskap. Insikter som får en att vilja välta statyer.
