Donald Draper avslöjar vad vuxna hade för sig

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-03-06

När jag var liten brukade vi stuva in oss i en skraltig Ford Cortina och skramla ner till Göteborg. Där, i en förort full av ganska vräkiga mexitegelvillor med generösa gillestugor, skedde min introduktion till det gåtfulla vuxenlivet.

Jag skriver gåtfulla för det var så jag upplevde det. Allt verkade kaotiskt och cocktails serverades på slaget fem. Exotiska ostbågar låg på serveringsfat av pressglas. Vuxna i fodralklänningar som började bli omoderna eller mycket snäva kostymbyxor rökte cigariller och hånglade med grannar, som om det fortfarande var sextiotal i stället för mitt i sjuttiotalet. Saker som var konstgjorda och innehöll kemikalier var högsta mode. Moster Ingela vispade kokande vatten i gulvitt pulver och trollade på så vis fram potatismos. Gunnar stack tandpetare genom ostkuber. När man tänker på det verkade det mesta på den tiden kunna ätas med hjälp av tandpetare.

I senaste numret av New York Review of Books ägnar Daniel Mendelsohn flera sidor åt att dissa den överallt hyllade tv-serien Mad Men, som han tycker är ett pekoral. Allt är sorgligt menar den magsure Mendelsohn, de krampaktigt tidsenliga miljöerna, den såpoperaliknande handlingen, skådespelarna som lägger all sin energi på att framstå som tidstypiska.

Mad Men, skriver Mendelsohn, är inte en dramaserie som gestaltar skeenden. Den bara antyder att de äger rum. Det kryllar av små, och inte alltid så små, markörer avsedda att få tittaren att känna sig smart. Precis som skådespelarnas orörliga ansikten ska skapa illusionen av att det pågår en massa emotionella grejor under ytan. Men vad?

Mendelsohn skriver att Mad Men är tv-dramatik om folk födda på fyrtiotalet gjord av folk födda på sextiotalet. Om våra föräldrar. Sedda genom barnens ögon. För att vi själva än en gång ska kunna tjuvtitta genom dörrspringan på ett vuxenparty som aldrig tycks ta slut. Genom Donald Draper och co får jag äntligen veta vad de hade för sig, moster Ingela, Gunnar och deras grannar, även om jag lika lite som förr kan förstå deras motiv. Eller sluta upp med att fantisera om dem.

På festerna i Göteborg blev farbröderna och tanterna så småningom fulla och lossade sina slipsar eller håruppsättningar. Vi barn lämnades i stort sett åt oss själva. I gillestugan kollade vi på Kojak och stoppade munnarna fulla med salmiakkarameller formade som ljusblå fiskar.

Jag kommer fortfarande ihåg hur de kändes mot tungan, glatta och så hårda så att man kunde bryta mjölktänderna på dem. Svårforcerade och mystiska – som psykologin hos de vuxna som lekte andra sorters lekar i rummen ovanför oss.

Ulrika Kärnborg

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln