Rata Rot – höj skatten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2015-06-15 | Publicerad 2015-06-12

Jesper Weithz: Förslaget om avdrag för kulturtjänster är ett strategiskt misstag

helskärm

DEBATT Kulturpolitik

Att en rad engagerade skribenter lyckades rädda landets kulturtidskrifter från svältdöden kan vara det största kulturpolitiska misslyckandet på många år.

Ja, det var ett misslyckande.

Utan kulturtidskrifter skulle Sverige falla ner i ett kulturellt och intellektuellt mörker, precis så tankefattigt och avskärmat från omvärlden som extremhögern i riksdagen vill, det är sant. Och att rädda kulturtidskrifternas existens var heroiskt.

Men vad som skedde sedan – eller snarare inte skedde – kan visa sig ödesdigert: När Per Bill, moderat ordförande i riksdagens kulturutskott, tillkännagav att kulturtidskrifterna skulle få behålla sina futtiga 15 miljoner jublade de engagerade, men att miljonerna i stället skulle tas från regionala kulturbudgetar möttes med kompakt tystnad.

Vad sänder det för budskap till de kulturälskande människorna i det här landet? Vilkas kultur är det som räknas när det kommer till kritan?

I segerruset fanns ett momentum för att bli offensiva, kräva mer pengar till kulturen. Men när tidskrifterna var räddade sjönk 68-andan undan och efter att Alliansen förlorat riksdagsvalet tycktes slaget vunnet.

Att kulturvärlden och dess försvarare inte förmår tänka strategiskt blir tydligt gång på gång. När de ska säkra sin existens och förbättra sina villkor accelererar de i stället ett redan pågående race to the bottom för kulturen.

Film Väst har i samarbete med konsultfirman Olsberg SPI släppt en rapport som föreslår att svenska filmbranschen ska ges mer resurser genom en rotavdragsliknande produktionsrabatt. Enligt Dagens Nyheter (19 maj) är såväl kulturminister Alice Bah Kuhnke som Svenska Filminstitutets vd Anna Serner positiva.

Redan 2013 var Mats Söderlund, före detta ordförande i Författarförbundet och ordförande för KLYS, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd, ute i ett liknande ärende när man föreslog ett kulturrotavdrag: ”Varför inte ett krut-avdrag på stört? Alla som anlitar en professionell kulturarbetare får halva kostnaden tillbaka på skatten, no limit.” (Svenska Dagbladet 2 april 2012.)

Det låter logiskt och rättvist – om andra branscher får olika former av skattesubventioner, varför ska kulturen inte ha det? Att trängda kulturarbetare finner avdrag lockande är lätt att förstå. Men om nu kulturklassen är så van vid att gå i terapi som filmklichén påstår borde den veta att det som känns bra i ett kortsiktigt perspektiv kan vara förödande i längden.

För dessa skatteavdrag är inte pengar som uppstår ur tomma intet. De ska tas någon annanstans ifrån. Och enligt samtida politiska tankeramarna där skattehöjning är en dödssynd kommer pengarna, om förslaget skulle genomföras i Sverige, tas från en redan hårt bantad välfärd.

Hittills har alla former av rut- och rotavdrag i praktiken varit en överföring av skattemedel nedifrån och upp. För att tala klarspråk: De redan rikas livsstil har sponsrats av de med mest behov av en fungerande välfärd (se SCB, Skattereduktion för ROT-arbete och hushållsarbete (RUT) 2013 efter beskattningsbar förvärvsinkomst).

Lyckligtvis är svenska skattepengar inte öronmärkta, så filmbranschen kan inte kräva att deras pengar kommer från svensk vapenhandel eller fonder som investerar i fossilindustrin. En införd produktionsrabatt för filmindustrin skulle, var så säkra, knapra på den allmänna välfärdens resurser. På ett sådant budskap – där de som redan bidrar till de rikas välmående förlorar än mer – bygger man inget starkt case för kulturen.

Därför är krav på skattelättnader och subventioner ett strategiskt misstag. (Om förslag som dessa genomförs bidrar de dessutom till att fördjupa redan djupa orättvisor i samhället sett till livskvalitet och livslängd med mera.)

Sverigedemokraternas existens gör, även den här, saken värre. Det kulturkrig SD och delar av högern försöker etablera – en motståndsaxel mellan vanligt folk och en diffust formulerad kulturelit – gynnas effektivt av en kulturvärld som inte förstår att slåss för hela landets breda kultur utan enbart försvarar sina egna intressen.

Jag har vid upprepade tillfällen på kulturkonferenser de senaste åren hört trängda representanter oroa sig för hur de yrkesverksamma kulturarbetarnas situation försämras. Ilskan riktas förstås mot ansvariga politiker. Men amatörutövarna nämns konsekvent som ett hot. ”Vi måste försvara vår yrkesstatus!” heter det.

Om inte kulturarbetarna förstår att dessa amatörer, om de ges chansen, är deras bästa bundsförvanter i kampen för en bättre kulturpolitik är man dömda. Amatörerna är visserligen inte organiserade, men det finns en väg: bildningsförbunden är den starkaste länken mellan de breda folklagren och de professionella kulturarbetarna.

En allians för kulturen – varför har det inte hänt ännu? Att säga att kulturen är viktig räcker inte. Att rädda 15 miljoner kan vara framgångsrikt och katastrofalt samtidigt. Det krävs organisering, allianser, strategier och – kanske viktigast – krav på mer resurser över hela spektrumet.

I nuläget ställs Stockholm mot resten av landet, stad ställs mot land, opera ställs mot datorspel i det förtäckta klasskrig som pågår. Kulturbruket i samhället, som upplevelse och utövande, ökar men kakan växer inte (se SOM-rapport nr 2013:16, SOM-institutet, Göteborgs Universitet, 2013).

Kulturens arbetare och nyttjare tvingas konkurrera med varandra – och (extrem)högern utnyttjar detta för att underblåsa folks känsla av att allt blir sämre på deras bekostnad. Och faktum är att deras känsla är riktigt.

Mycket blir sämre och det sker på deras bekostnad till förmån för skattesänkningar och subventioner som mest gynnar de rika (se ”Så mycket maxar de rikaste rutavdraget”, Dagens Arena, 21 jan 2015), samt de skattepengar som välfärds-kapitalister plockar ut i vinst.

I slutändan kokar kampen för en bättre kultur, mer kultur åt alla, ned till något som konstigt nog inte förknippas med kulturpolitik. Skatter. Den drivna skattepolitiken (läs: utgiftstaket) sätter ramarna både konkret och mentalt, för vilken politik som kan drivas och vilken politik som upplevs möjlig att kräva. Utifrån dessa ramar ska kraven på skatteavdrag och subventioner för kulturen förstås med en förlåtande blick. Men en förståelse av dessa ramar underkänner samtidigt dessa krav.

Vad kulturbranschen – i gemensam front, studieförbund i armkrok med fackförbund och producenter – borde kräva är en expansiv kulturpolitik. Vilket i sin tur kräver är en expansiv skattepolitik. Det skulle behövas mycket pedagogiskt arbete för att förklara relevansen. Men vilka kan vara mer lämpade än kulturarbetare, vana att berätta historier, röra om i människors känsloliv och påverka dem?

Jesper Weithz