Mitt enda skydd på jobbet – ett hemmagjort visir
Inom omsorgen arbetar vi skyddslösa: det är dags att prata om ansvar
En fredagskväll står jag inne på kontoret på min arbetsplats inom omsorgen och provar ett hemmagjort visir som en överordnad lämnat eftersom jag var så upprörd och krävde skyddsutrustning. Det är gjort av någon sorts tunn plast och en textilgummisnodd. Hur hedervärt initiativet än är glider visiret långsamt av och det fullständigt bisarra och förnedrande i situationen slår mig med full kraft.
Det är som om viruset just här är annorlunda och det räcker med uppsatt hår, handsprit och kortärmat. Pandemin är helt enkelt inte någon pandemi på just min arbetsplats.
Som om ett virus är mer aktivt när det är kliniskt diagnosticerat på ett sjukhus än ute i samhället.
Och nu står vi här. Ett samhälle har glömt bort att tänka långsiktigt. Som människa är det olämpligt, dumt och omoget att glömma just detta. Men här är vi i alla fall. Ingen skyddsutrustning förutom handsprit, bara ett hemmagjort visir som uttryckligen bara får användas om någon är officiellt sjuk i covid-19.
Någonstans finns ett ansvar, det är som ett eget virus. Det måste uttalas, hittas och göras tydligt.
Och det är nu vi kan synliggöra hur vi vill vara som människor.
Omständigheterna på arbetsplatsen är uppenbara och jag är i behov av mitt arbete och min lön.
Men om jag ska utsätta mig för risker vill jag göra det på andra grunder än att en arbetsgivare och ett samhälle har vanskött sitt ansvar och kräver att jag finner mig i konsekvenserna.
För det handlar inte bara om mig. Jag utsätter även andra genom att gå från brukare till brukare. Jag tar med mig smitta hem till anhöriga.
Jag kan och vill inte vägra att gå till arbetet. Men vi kan alla säga nej och ifrågasätta, framför allt tillsammans. Det har uppenbarats en glipa i muren och just den kan vi glädjas åt – om det nu är rätt ord – för den är användbar. Viruset är utom vår makt att förändra men vårt mod kan bli större, vår beslutsamhet starkare.
Ja, det är storslaget och det är dramatiskt. Men människor dör. Virus vandrar vidare. När det här är över kvarstår frågan; hur betedde jag mig, hur var jag och vem blev jag.
Meddela omvärlden.
Säg ordet: Ansvar.
Lena Oja är konstnär och boendestödjare inom omsorgen
