Ganman – ett logiskt val som Årets svensk

Rika människor med en agenda kommer ta över journalistiken

Martin Ådahl, Martin Ahlquist och Karin Pettersson startade nyhetsmagasinet Fokus 2005. I dag finns ingen av dem kvar på tidningen.

Jag var med och startade en tidning en gång, Fokus hette den. Det heter den fortfarande, fast det inte är samma tidning längre. Det var Martin Ådahl och Martin Ahlquist och jag, och så Lasse Grafström. Vi var unga, jag hade inte fyllt 30, vi förstod inte att det inte gick.

Vi ville göra en svensk Time eller Newsweek, inte någon exakt kopia, men en tidning som fyllde samma funktion, som med självförtroende definierade vad som var viktigt. Vi tyckte att svenska journalister inte skrev tillräckligt bra om politik. Det var ytligt, för mycket om spelet, på samma gång politikerföraktande och inte tillräckligt kritiskt.

Vi kom från olika håll. Jag från sossarna, Martin Å kom från Centerpartiet. Martin A var den riktiga murveln, han jobbade till och med på Ekot. Vi bråkade mycket om politik, eller ska vi säga ”diskuterade”. Det var jobbigt men okej att vi tyckte helt olika. Vi hade lärt känna varandra på Finanstidningen där vi var ekonomireportrar.

Journalistik är ett märkligt djur. För att vara bra måste den vara fri. Ändå är det alltid någon som betalar.

Det lätta och roliga med att starta Fokus var att komma på den publicistiska idén, skissa på förstasidor och göra listor över skribenter. Vad tror ni om Torbjörn Nilsson, den där vikarien på Svenska Dagbladet? Längre tid tog det att göra en affärsplan som var tillräckligt genomjobbad. Sen återstod bara den sista detaljen: att fixa fram stålarna.

Vi gick på möten med rika farbröder och bad om ett antal miljoner och fullständigt fria händer. När en av dem sa att det lät intressant men att han ville skriva krönikor i tidningen sa vi blankt nej.

Vi jagade finansiering i ett år. Som jag minns det var vi nära att ge upp. Vi hörde av oss en gång till den person vi själva ville ha som ägare. Det var Johan Björkman, finansman och tidigare journalist. Han hade redan sagt nej, han var trött och arg på svenska medier som han tyckte hade dragit honom i smutsen.

Vi ringde och sa att vi ville träffa honom igen. Han svarade: kom ni, men jag kommer inte ändra mig. Han bodde på engelska landsbygden. Vi köpte biljetter på Ryanair och skramlade ihop till bilhyra. Samtalet pågick en hel dag. Han ändrade sig till slut. Jag minns fortfarande när telefonsamtalet kom.

Johan Björkman ville inte äga tidningen själv, så han tog in flera andra finansiärer. Dels för att sprida den ekonomiska risken, men också, lika viktigt, för att vi inte skulle bli för beroende av en person.

Ett knappt år in i projektet dog Johan. Vi sörjde honom. Vi jobbade vidare. Familjen Ax:son Johnson, vars familjestiftelse redan finansierade den konservativa tidskriften Axess och Axess-tv, tog ett allt större ansvar. I takt med att Fokus fortsatte gå med förlust ökade Ax:son Johnsons ägarandel.

Här vill jag vara tydlig: inte en enda gång medan jag var på Fokus försökte ägarna styra innehållet.

Vi startade Fokus i december 2005. 2007 fick tidningen Publicistklubbens stora pris för att ha ”återskapat ett utrymme i svensk press för det berättande nyhetsreportaget”. Vi var ändå aldrig nöjda med någonting. Martin Ådahl slutade 2007 för att starta en tankesmedja åt Centerpartiet. Jag lämnade 2009 för att jobba för S i valrörelsen 2010. Några av Fokus bästa år kom sen – med Martin Ahlquist och Lasse vid rodret. Där fanns Torbjörn Nilsson, Maggie Strömberg, Ebba Bonde, Anders Billing, Johan Anderberg och många andra.

Martin Ahlquist slutade som chefredaktör 2015. I pressmeddelandet stod att Viveca Ax:son Johnson nu klev in som styrelseordförande och att Johan Hakelius skulle ta över tidningen. Uppdraget var att ”göra tidskriftens identitet än tydligare på mediemarknaden”.

Det får man säga att han har lyckats med.

Andra året på Fokus, 2006, började vi dela ut utmärkelsen Årets svensk. Vi satte ihop en jury, skrev en motivering: ”Årets svensk är en person som under året åstadkommit något utöver det vanliga. Genom extraordinära insatser har hon eller han bidragit till att förändra det svenska samhället på ett sätt som kommer att påverka svenskarna i dag och/eller i framtiden.”

Första året gick priset till paret Masoud och Shahnaz Garakoei. De hade utpressats av Bandidos, men vägrat ge med sig. De fick priset för att de ”med risk för sin egen säkerhet stått upp för grundläggande demokratiska värden, och för lag och rätt”. Torbjörn skrev ett fint reportage. Åren efter fick bland andra klimatforskaren Johan Rockström, artisten Robyn, moderaten Gunnar Strömmer och flyktingaktivisten Anita Dorazio priset.

Jag går igenom de senaste numren, och ambitionerna för själva journalistiken verkar uppriktigt sagt rätt lågt ställda

I år gav Fokus utmärkelsen Årets svensk till Jens Ganman. Jag har i stort sett missat denne Ganman, men när jag läser på hittar jag snabbt hans och Magnus Carlssons tecknade film. Den är fruktansvärt grov. I Johan Hakelius hyllningsreportage beskrivs Ganman som någon som utmanar den naiva, urbana medelklassen. Här nämns inte att alla muslimer i Ganmans ”satir” antingen är hustrumisshandlare, klädda i burka eller IS-krigare. Har juryn, Joel Halldorf, Nina Solomin, Katarina Barrling och andra, sett den?

Jag tittar på kriterierna som Hakelius satt upp för Årets svensk. Förutom att göra Sverige bättre ska det vägas in om personen gjort sig ”känd i offentligheten”, och ”visat prov på självständighet och originalitet i ett land som på gott och ont gillar det samstämmiga och välanpassade”. Det låter som om Hakelius egentligen vill ge priset till sig själv. Paret Garakoei hade däremot aldrig kvalat in.

Fokus utveckling måste sättas in i ett större perspektiv. Det är alltid, och i slutänden den som har pengarna som bestämmer. Jag är övertygad om att Viveca Ax:son Johnson inte lägger sig i det dagliga redaktionella arbetet på Fokus. Men att anställa Johan Hakelius var ett tydligt vägval. Fokus är nu tydligt inlemmad i samma värdegemenskap som Axess – som för övrigt toppar sitt senaste nummer med en artikel med rubriken ”Mediekraven på lydnad i klimatdebatten”.

I ett pluralistiskt samhälle behövs röster från alla håll. Fokus hade kunnat bli en rolig, vass, självständig högertidning som utmanade också i de egna leden. Jag går igenom de senaste numren, och ambitionerna för själva journalistiken verkar uppriktigt sagt rätt lågt ställda. Det är Årets svensk som sticker ut. Ska tidningen bara bli ännu en röst i en sociala medier-optimerad indignationskör?

Pengar sätter alltid gränser. De senaste decennierna har kommersiella medier finansierats genom annonser och läsarintäkter. Det har satt vissa ramar, men också skapat en unik frihet. Om innehållet blir för kontroversiellt flyr annonsörerna. Om tidningar brister i trovärdighet lämnar läsarna. I skärningspunkten mellan dessa intressen uppstod ett utrymme för dagens pressetiska ramverk och ideal om opartiskhet. Historiskt är detta unikt.

I dag fungerar inte den modellen. Lokaltidningar läggs ner på löpande band. Morgontidningarna får allt större intäkter från digitala prenumeranter, vilket gör att de låser in sitt material och anpassar innehållet till den välbeställda medelklassen. Kvällstidningarna når fortfarande brett, men annonsaffären fungerar inte som förr och redaktionerna är allt mer pressade. I veckan meddelades att en av världens viktigaste och mest långsiktiga medieägare, den amerikanske finansmannen Warren Buffet, säljer hela sitt stora tidningsinnehav. Han tror inte på annonsaffären längre. Samma dag varslade Expressen om ett sparpaket på 115 miljoner kronor.

I det tomrum som uppstår blir alternativa finansieringsformer allt viktigare. Dels miljardärerna, de som har pengar över och vill finansiera journalistik av en eller annan anledning. I Sverige finns förutom Axess-gruppen sajter som Det goda samhället och tidskriften Kvartal som finansieras med anonyma pengar.

Rika människor med en agenda kommer att få allt större inflytande över vår offentlighet i takt med att gamla affärsmodeller fungerar allt sämre

I veckan hyllade Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt valet av Årets svensk i en artikel med rubriken ”Till de obekväma” där han spånar kring att Jens Ganman kan vara vår tids Elin Wägner. Wägner var akademiledamot och en av de svenska kvinno- och fredsrörelsens portalfigurer. För vad och för vem är Ganman en portalfigur? Kanske för dem som tycker det är viktigt att journalistik kopplas loss från all form av värdegrund. Så pratar pengar om de får vara ifred.

Den andra trenden är swish-journalistiken, som bygger på att hålla läsarna ständigt förbannade. De två miljöerna förenas i sitt hat mot Sosse-Sverige, sin antingen öppet kritiska eller ”frågande” hållning till invandrare, miljöpartister och feminister. Och i sin allt slitnare snuttefilt, idén att de själva fortfarande är marginaliserade, outsiders.

Det finns två slutsatser man kan dra av allt detta. Den ena är att rika människor med en agenda kommer att få allt större inflytande över vår offentlighet i takt med att gamla affärsmodeller fungerar allt sämre. Och de flesta rika är höger, det är en fråga om både klassidentitet och egenintresse.

Den andra är att journalistik som optimerar för en arg svans till slut blir oerhört tråkig.

Time, den riktiga, utnämnde förresten för första gången en svensk till årets person. Valet föll på en 16-årig tjej som förra året gjorde ett historiskt avtryck i världspolitiken.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.