Diktatur i retur
Ulrika Stahre läser Aris Fioretos roman och ser likheter med dagens Europa
Vid sidan av omslagets granatäpple är det gott om frukter i Aris Fioretos nya roman Mary. Persikor, aprikoser, druvor. Men nästan aldrig som föda, utan som metaforer och symboler för kroppar. Det krossade granatäpplets blodlika saft – visst finns det en samhörighet. Liksom att ett embryo kan upplevas aprikoslikt.
Aten, 1973: Huvudpersonen Mary har i romanens början träffat Dimos, mannen hon kallar för trädet. De är båda studenter på den tekniska högskola där allt ska börja. Det var här protesterna mot militärjuntan inleddes och det var här de brutalt slogs ner.
Trädet och frukterna, det finns en doft i romanen som är omisskännligt fioretisk, både passionerat storslaget tydlig och försiktigt viskande, samtidigt. Det är politik och frågan om vad det är att vara människa – och närbilder, detaljer, poetiska krumbukter i medelhavsvinterns energikrävande fuktiga kyla.
Fioretos har tidigare berört det samtida Greklands sönderslitande historia och i Mary går han rakt in i en sorts destillat.
Då är diktaturens allra sista år ett bra ämne. Ordningen upprätthölls med våld och tortyr, där oliktänkande isolerades, bestraffades, jagades. Omstöpt i romanform suddas makten och det historiska sammanhanget ut, blir allmängiltigt och tidlöst, flyttas in i en kvinnas kropp och själ.
När Mary hamnar hos säkerhetstjänsten har hon ingen aning om vad som ska hända eller varför, inte heller om hon någonsin blir fri. Hon tar sig igenom förhör och övergrepp och evakueras med en liten grupp sinsemellan mycket olika kvinnor till en så gott som öde fängelseö. Där skapas ett litet sårigt men solidariskt kollektiv som överlever dag för dag.
”Mary” är en roman som bäst intas i små portioner. Den är lite av Kafkas Processen. Outhärdlig i sin undran och i sin närstudie av uthärdandet. Av slitet, smutsen, lössen, hungern. Enformigheten. Långt bort finns ett samhälle, en maktapparat, som inte går att förstå. Den är total, totalitär. Liksom föräldragenerationen stum för frihetslängtan. Vakterna och andra representanter för Staten står inte bara för det inhumana, utan för den vulgäraste formen av ordning. Den som hånflinar åt underläget.
Marys tidigare liv återges i små tillbakablickar. Ljusa, som vuxen-livet med framtidsdrömmarna, eller mörka när barndomens nattliga uppvaknanden och kontaktlösa familjeliv skildras. Sakta närmar sig bitarna varandra och krokar i, pusslet går att lägga.
Men det är inte den yttre handlingen som är romanens styrka, utan skildringen av det som står still. En ung människas påtvingade paus i livet.
En fängelseö bär också något heroiskt: Alcatraz, Robben island. Hårdföra platser. Omöjliga att rymma ifrån, naturligtvis, och skyddade för insyn. Den som klarat sig därifrån är mer härdad än stål. I Mary, där-emot, består större delen av livet på ön av skurande och städande, av traditionell kvinnogemenskap. I den antiheroiska vardagen skapas nya hjältar och när alla berättelsens delar ligger öppna för betraktande, då är det med saknad jag slår ihop boken.
Likheterna finns där, mellan 1970-talets Grekland och dagens Europa. Den där vurmen för ordning, de totalitära ideologierna återkomst. Inte minst i Grekland. Och samtidigt en allt starkare och mer omfattande humanism. En sådan som visar sig i hjälpsamhet och en nödvändig tillit – det vi ser runt hela Europa den senaste veckan, ja hela sommaren.
Mary hanterar i fångenskapens isolering de motstridiga råd hon får: Tyck om allt, eller tyck inte om allt. Inkorporera tillfälligt också det onda, eller gör motstånd åtminstone inombords.
