Sceniskt överflöd och många skelett
Patricia Petibon glänser i ”La traviata”
Låt mig säga det med en gång. Den främsta anledningen till att se Malmöoperans uppsättning av Verdis La traviata är Patricia Petibons Violetta. Hennes karaktärsfyllda sopran har jag njutit av i flera andra sammanhang, främst i barockoperor. När hon nu gör debut i rollen som Violetta, på behörigt avstånd från den kritiska Paris-publiken, tror jag knappast att det dröjer innan hon sjunger rollen där. Hennes röst är varm, säker, stark och smidig, en Violetta av hög musikalisk halt.
Sceniskt är hon elektrisk: far runt som partyprinsessan, visar sitt beroende som förälskad eller förtvivlar som den dödsdömda. I det sceniska överflödet, signerat av Pierre-André Weitz, med stålkonstruktioner, ljusramper och väldigt många skelett, håller hon hela tiden uppmärksamheten. Bülent Bezdüz Alfredo kommer dessvärre i skymundan, hans tenor är snygg, men alltför vek, inte bara för Petibon, utan även för rollen.
Den ende som kan möta henne musikaliskt är Alfredos far, Giorgio; Davide Damianis mättade baryton gör duetten dem emellan till en av föreställningens höjdpunkter. Det är lite synd att man inte har lyckats matcha Petibon bättre, inte ens den lovordade dirigenten Rafael Payare gör tillräckligt bra ifrån sig. För många och för långa generalpauser (vilket ger onödigt utrymme åt den applådglada publiken) och med en orkesterklang som kunde vara både tätare och mjukare.
Scenografins grundtanke är skelett. Inte bara för att Flora (Emma Lyrén) ger en fest för de dödas dag, dekorerad med åtminstone fyra dussin skelett av olika slag. De stora stålkonstruktionerna som flyttas runt och de tunna Pariserhjulen i fonden är också skelettliknande, även om det blir en smula repetitivt efter ett tag. Och det är åtminstone en röntgenplåt för många.
Olivier Pys regi är intressant då Violettas förhållande med döden är minst lika stark som det med Alfredo. Och att låta pappa Giorgio ha med Alfredos tysta syster när han vädjar till henne att lämna Alfredo ger Violettas val att överge sin kärlek en ny dimension: systern, inte fadern, är den som avgör hennes beslut. Hon är inte en av män utnyttjad eller förtryckt kurtisan, utan har resning och integritet, en modern kvinna.
Teatermannen Verdis dramaturgi är ju så effektiv att det krävs en hel del arbete för att hitta andra fokus än de konventionella (kärleken, lungsjukdomen). Däri har uppsättningen ett högt värde. Nästan lika högt som det Patricia Petibon här skapar med sitt spel och sin röst.
