Du sköna nya väv
Frans Josef Petersson ser mjuka verk för stressad medelklass
När jag besöker Bonniers konsthalls nya utställning tänker jag först att jag måste ha gått fel och hamnat i konsthallsbutiken med ett smakfullt urval av souvenirer och presentartiklar. Utställningen heter Nymaterialism och präglas av samma tillrättalagda hantverksvurm som blivit den urbana medelklassens signum. Det handlar om små keramikskålar och handvävda mattor i harmoniska naturfärger. Här finns inga vassa kanter och ytterst få inslag som för tankarna till den oroande verkligheten utanför konsthallen.
Utställningen samlar 13 konstnärer från olika delar av världen, och ska, enligt konsthallschefen Magnus af Petersén, ses som en reaktion mot dagens skärmkultur. Intresset för det sinnliga och taktila beror nämligen, menar han, på att kommunikationen via mobiler skapar en längtan efter det som är påtagligt och nära. Det ligger säkert en del i det, samtidigt som det knappast finns någon motsättning mellan hantverks- och skärmkulturen. Tvärtom, så skulle jag tro att genomslaget för denna konst till stor del beror på att den är så Instagramvänlig.
Mycket riktigt är det också det dekorativa som får störst utrymme. Den amerikanska textilkonstnären Sheila Hicks kan göra rätt vilda och experimentella saker. Men här visar hon en konventionell, om än väldigt vacker, fem meter hög väv i orangea och ockrabruna färgtoner. I rummet utanför finns tre verk av Abdolaye Konaté från Mali. Han sägs väva in samtidskommentarer i sina abstrakta bilder som han skapar genom att placerade infärgade bomullsremsor i rytmiska mönster.
Strax intill hänger textil- och keramik-baserade verk av Tonico Lemos Auad och Francis Upritchard, som mest av allt ger associationer till det som Nina Björk en gång kallade för ”skitdrömmar”. Tyvärr förtar denna känsla av lyxinredning en del av kraften i de fria, poetiska associationer som utmärker Konatés kompositioner.
Här finns även inslag som kan beskrivas som aktivistiska. Som den amerikanske konstnären Theaster Gates, vars bidrag består av en grupp elever från Konstfack som tillverkar keramik under ledning av en japansk mästare. Det hela är en del av ett projekt där intäkterna går till en social hjälpverksamhet som Gates driver i sin hemstad Chicago.
Lite i skymundan hänger tre små textila bilder av samiska Britta Marakatt-Labba. På ett inkännande sätt berättar de om gruvnäringens konsekvenser för folket i Kiruna, som måste flytta. Marakatt-Labbas storhet består i förmågan att förena olika, närmast motstridiga egenskaper i sina verk: de upplyser, ger tröst och manar till kamp, på samma gång.
Men Gates och Marakatt-Labbas verklighet befinner sig samtidigt på tryggt avstånd från konsthallens segregerade innerstadspublik, som varken behöver ta ställning till energi- och glesbygdspolitik eller sociala missförhållanden i sin närmiljö. Politik är något där borta, skiljt från de motstridiga känslor och reaktioner som hantverket ska hjälpa oss att bearbeta, rent av hela.
Att skärmkulturen skapar en längtan efter en mer ursprunglig relation till det som ligger nära tror jag många kan uppleva. Men här tycks det i lika hög grad handla om en exorcism av de politiska och sociala bekymmer som hotar att invadera medel-klassens liv genom nyhetsapparna i deras mobiler.
