Glöm 68-vänstern, allt handlar om 90-talet
Hur kunde socialdemokratin omfamna marknadskrafterna så hämningslöst?
Förra helgen gjorde en av den europeiska vänsterns viktigaste författare och intellektuella ett gästspel i Stockholm. Édouard Louis, arbetarkillen från Frankrikes fattiga baksida har i flera hyllade böcker skrivit om sitt liv. Det är en berättelse om hur borgerliga och socialdemokratiska regeringar krossade hans far. Hur fattigdom och förnedring tuggade i sig en arbetare och spottade ut honom som en utfattig, bruten människospillra.
Men Louis böcker handlar inte bara om politiken. Utan också om våldet från samma pappa och från en omgivning som inte kunde acceptera hans livsdrömmar och sexuella läggning.
Förtryck kan komma i många former.
Samtidigt som det blåbruna projektet nu kraschlandar mot verkligheten, pågår något annat, för framtiden viktigt. Nämligen en diskussion om socialdemokratins framtid. En av noderna i detta samtal finns i kretsen runt Socialdemokraternas tankesmedja och idétidskrift Tiden. En miljö som är intressant just i kraft av sin närhet till partiet och dess ledning.
Eller ska detta bludder dölja att man helt enkelt är ängslig för att dagens vänster ska dra socialdemokratin åt ett allt för radikalt håll?
I de texter som produceras här finns en välkommen om än ambivalent uppgörelse med de senaste decenniernas åtstramningspolitik och marknadslösningarna. Men med badvattnet ska också något annat slängas ut.
För ett par veckor sedan skrev jag en text som kritiserade idén om att kulturen ska användas för att ”ena landet”. Kulturens roll, menade jag, ska inte bestämmas av politiken utan ska vara fri att göra vad den vill. Jag pekade också på att svensk historia inte präglas av enighet, utan snarare av konflikt mellan olika intressen. Det är en kultur- och historiesyn som historiskt företrätts av klassmedvetna liberaler såväl som socialdemokrater från Branting och Wigforss till Erlander och Palme.
Texten mötte kritik av Joel Stade, en av rösterna i Tiden-kretsen. Han menade att jag företrädde ett destruktivt, kulturradikalt arv från 1968. Ett ideal som ”bidragit till att vi lever i den starka individens paradis”. Tankefiguren återkommer i Tiden-medarbetarna Payam Moulas och Martin Rynosons politiska manifest som pekar ut 68-rörelsen som medskyldig till att vänstern ägnat sig åt ”godhetssignalering och identitetspolitik i stället för materiellt förbättrade levnadsvillkor för det stora flertalet”.
Det är en svårbegriplig argumentation. Jag undrar – liksom s-debattören Fredrik Jansson gjort – vilka av idealen och normerna från 1968 som man konkret vänder sig emot? Kvinnornas frigörelse? P-pillret? Eller ska detta bludder dölja att man helt enkelt är ängslig för att dagens vänster ska dra socialdemokratin åt ett allt för radikalt håll? I så fall undrar jag åter: i vilka frågor?
Jag tror att denna partinära grupp tänkare och debattörer försöker hantera ett dilemma. De vill hitta förklaringar och syndabockar till dagens politiska situation, men vill inte på allvar försöka förstå de krafter som format samtiden eller – kanske än viktigare – erkänna socialdemokratins egen roll i det som hänt. Hur kunde marknadskrafterna omfamnas så hämningslöst, hur kunde åtstramningspolitiken gå så långt? Genom att skylla på ”68-vänstern” (vilka är det ens?), slipper man blicka inåt.
Vår tid präglas av en backlash mot underliggande förändringar i ekonomi, teknologi och därmed kultur
Personligen tror jag att socialdemokratin gör bäst i att låta halmgubbarna från 68 vara, och i stället fundera på just 90-talet. Detta avgörande decennium, då det verkliga brottet skedde i synen på marknader, stat och gemenskap. Det stålbad och de kraftiga begränsningar av politikens räckvidd som fortfarande sätter ramar för demokratin skulle behöva diskuteras, omvärderas. Men att ta sig an 90-talet verkar vara en no-go-zone för denna generation av sossar som varken har Palme eller Wigforss som idoler, utan i stället pragmatikern, sedermera lobbyisten Göran Persson. I deras historieskrivning blir Mona Sahlin intressant nog den onda bäraren av ”identitetspolitik”. Men, för att tala klarspråk. Det är varken ”68-vänsterns” eller Mona Sahlins fel att Socialdemokraterna de senaste 30 åren fört en politik som bidragit till en omänsklig sjukförsäkring, svaga pensioner, marknadisering av välfärden och exploderande ojämlikhet. Om det ändå vore så enkelt.
Jag finner det också intressant – och ursäkta om jag nu blir ”identitetspolitisk” – att de röster som för fram denna kritik så gott som utan undantag är män. Det påminner om när en annan konservativ vänstertänkare, tysken Wolfgang Streeck, sörjde kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Detta eftersom det försvagade familjen, en av de sista bastionerna i samhället där kapitalets logik inte rådde. Det hade varit god socialdemokratisk politik, menade Streeck, om kvinnorna hade stannat vid spisen.
Även om jag är kvinna är jag själv materialist och har skrivit fler texter än jag minns om att vänsterns kamp bör fokusera på makt- och fördelningsfrågor. Egentligen borde jag kunna enas med Tiden-gänget om denna del av deras analys. Men deras återkommande, oklara mumlande i skägget om gemenskap, nationell enighet och 68 gör det minst sagt svårt.
Socialdemokratin är en produkt av industrisamhället, och dess storhetstid var ”de gyllene 30 åren” efter andra världskriget. Sedan dess har mycket hänt. Vår tid präglas av en backlash mot underliggande förändringar i ekonomi, teknologi och därmed kultur. Det handlar om globalisering och försvagade fackföreningar, om att allt fler får högre utbildning, om kvinnornas definitiva inträde som jämlikar på arbetsmarknaden. Vi lever också med en helt ny offentlighet, med stora konsekvenser för politik och identitetsskapande. Inte minst präglas vår tid av ohämmad girighet.
I denna tid försöker socialdemokratin finna sin roll. I sin första intervju efter valet sade S-ledaren Magdalena Andersson att hon höll med om mycket i det extrema dokument som Tidöavtalet är. I åtta år har nu Socialdemokraterna regerat med stöd av nyliberalerna i C, och frågan som åtminstone inte jag har svaret på är hur partiet ser på sin egen roll. Vad kan politiken åstadkomma? Vilka värden är viktiga att försvara? I valrörelsen klarade finansminister Damberg inte ens att kritisera skattesubventionerna till de allra rikaste, och partiets stora jämlikhetsrapport har slängts i papperskorgen.
Denna instinkt att slå ifrån sig, att vägra tänka öppet och seriöst om gårdagen leder av nödvändighet till något annat, nämligen en brist på förståelse för och nyfikenhet på framtiden. Hur kan omställningen i klimatkrisen bli ett progressivt, kanske till och med optimistiskt projekt? Hur kan digitaliseringen förstås och användas? Hur ser ett nytt socialt kontrakt ut mellan medborgare och stat? I stället blir debatten frusen, fast i nuet men med blicken riktad bakåt, nostalgisk och krampaktigt. Det är synd, för där ute finns en värld att forma.
