När eliten ger upp om demokratin så dör den
Gatans parlament kommer inte att rädda systemet när politikerna sviker
Varför är demokratin i kris? Frågan har upptagit statsvetenskapen det senaste decenniet och svaren har sett olika ut. Vissa kommer med sensationalistiska argument, som den amerikanske statsvetaren Yascha Mounk som menar att massan har en inneboende längtan efter det auktoritära, och att denna längtan nu blivit legitim. Men kanske finns andra tolkningar.
Den amerikanske statsvetarnestorn Larry Bartels menar exempelvis i den nyss utkomna boken ”Democracy erodes from the top” att de flesta européer faktiskt är goda demokrater som hellre vill ha demokrati än diktatur. Samtidigt är detta inget som hindrar dem att rösta på antidemokratiska partier och stödet för dessa, menar Bartels, skulle kunna fortsätta att växa.
Bartels är skolad i kvantitativa metoder och expert på opinionsundersökningen som temperaturmätare på demokratins hälsa. Som sådan är han skeptisk till att opinionsmätningar överhuvudtaget är goda indikationer på vad som händer i politiken. De är en rest från en optimistisk föreställning om att studier av politik kunde vetenskapifieras. Man kan undra, vid läsning, om vårt ständiga mätande av demokratins hälsa snarast är ett slags spektakel med vilket vi bekräftar en föreställning om att allt går bra samtidigt som politiken sprängs inifrån.
Den centrala slutsatsen i ”Democracy erodes from the top” är att budskapen kring demokratins kris ofta är vilseledande. Det är inte i massans inre längtan efter auktoritarism som demokratin dör – i dag lika lite som under Weimarrepubliken. Bartels sällar sig till en växande skara inom statsvetenskapen som i stället menar att demokratins kris kommer ovanifrån, och att den handlar om eliternas inställning till makten.
Det är i de länder där uttalat illiberala ledare begått våld på demokratiska institutioner som stödet för demokrati är svagast. Omvänt är stödet för demokrati som starkast i de länder, exempelvis Sverige, som under lång tid också haft partipolitiska institutioner som satt gränser. Sådana gränser kan, som Daniel Ziblatt och Steven Levitsky visat i ”How democracies die”, förflyttas snabbt.
När eliterna slutar försvara demokratin kommer inga gatans protester att rädda den
Bartels betraktar Sverige med lite fördröjning, Tidöavtalet lyser med sin frånvaro, som ett exempel på hur demokrati överlever på grund av välvilliga institutioner. Med Ziblatt och Levitsky skulle man kanske snarare peka på likheterna mellan hur ett krisdrabbat republikanskt parti omfamnade trumpismen, och hur Ulf Kristersson kastat sig i armarna på ett parti som hotar public service, universitetens styrelser och asylrätten. Bartels visar att ansvaret för sådana beslut vilar ödestungt på de politiker som villigt blir demokratins dödgrävare.
Mot tanken att kompromissen är nödvändig i nuet för att värna demokratins framtid står Bartels slutsats: när eliterna slutar försvara demokratin kommer inga gatans protester att rädda den. Demokrati är trevligt, men som ideal leder den inte människor till barrikaderna. Bartels påpekar också att i Ungern och Polen kom politiker till makten inte i första hand som populister, utan som konservativa ledare vars populism utvecklades över tid.
Populismen handlar inte, menar Bartels, om vare sig eurokrisen eller migrationskrisen. Om något visar mätningar att den ekonomiska krisen efter 2008 visserligen utlöste misstro mot regerande eliter i länder som Grekland, Spanien, eller Italien – men att den samtidigt ledde till ökat stöd för aktiv ekonomisk politik, företeelser som exempelvis i Spanien över tid drog undan mattan för ett högerpopulistiskt parti som Vox.
Migrationskrisen hade störst effekt i auktoritära länder; Ungern, Slovakien, Polen. I Sverige åtnjuter hög invandring och mångkulturalism faktiskt stadigt stöd, trots SD:s gapande. Bartels menar helt enkelt att populism inte handlar om sådana underliggande faktorer – utan om den politiska förmågan att exploatera ett slags ljummenhet kring demokratiska strukturer. Populism drivs strategiskt av politiska ledare, och hänger samman med en ny iscensatt kult av auktoritära figurer.
Detta stärker den syn på demokratins historia som nu finns i internationell samhällsvetenskap och som påpekar att demokratisering inte är något vi kan ta för givet, och som också visar på partipolitikens roll för att försvara dess institutioner. Oxford-professorn Nancy Bermeo har exempelvis visat att när demokratins institutioner historiskt går under är det för att eliterna slutar försvara dem.
Bermeo menar att avgörande ögonblick i Europas historia inträffat när eliter i länder som Venezuela, Tjeckoslovakien, och Finland under efterkrigstiden bestämt sig för att aktivt hålla hot mot demokratin på avstånd.
Detta kräver, menar Bermeo, ett slags aktiv kompass i de politiska eliterna, en känsla för att vissa ideal är viktigare än makten. När denna kompass havererar släpps populismens energi lös.
Fotnot: Larry Bartels talar i Uppsala universitets humanistiska teater i kväll.
