Kvinnornas man – och männens
Vi har gått in i en högsäsong för Leonard Cohen
Nyheten om Leonard Cohens död sammanföll kusligt exakt med Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet 2016. Något som självklart noterades av både gamla och nya medier. Nu, tre år senare, när vi vant oss vid jättebebisen på andra sidan Atlanten, har vi faktiskt också gått in i något av en Cohen-högsäsong, en Cohen-höst som blivit vinter.
Nick Broomfields dokumentärfilm Marianne och Leonard: Words of love om hans liv och karriär med fokus på den grekiska perioden, på Hydra med Marianne Ihlen, gick upp tidigare under säsongen. I Köpenhamn öppnade en jätteutställning på två anrika konsthallar. Och i slutet av november kom så ny musik, utgiven av sonen Adam Cohen, grundad på kvarlämnade anteckningar och skisser.
Tre år. Det är den tid kulturen tar på sig, efter chocken, sorgen, omladdningen.
”There is a crack, a crack in everything / That’s how the light gets in”
Refrängens sista rader i Cohens Anthem från LP:n Future, släppt 1992, citerades flitigt de dagarna då Cohens bortgång och Trumps valseger sammanföll. Det trasiga kan vara hoppet, ljuset – visst finns här som så ofta hos Cohen ett starkt religiöst drag. Fast ett drag som (nästan) alltid mixas med det världsliga.
There is a crack in everything är också titeln på den konstutställning som rest från Montreal och nu visas på konsthallarna Nicolai och Gl Strand (till och med 13 april). Här presenteras 14 konstnärers, och minst lika många musikers, tolkningar av Cohens verk och person. Det mest anslående är ett par stora videoinstallationer med klipp från Cohens liv och scenframträdanden – hyllningar med stänk av nostalgi.
Om man inte vill bada i nostalgisk idoldyrkan är det svårt att ta in dessa maffiga hyllningar, de svartvita flimrande filmerna från scenen med en ung och leende Leonard, de sista konserterna med en åldrande man, nästan skyggt gömd under sin hatt. Rösten som djupnade med åren. Pratsjungandet, inte alltid bra – han var en poet och författare som mer eller mindre tvingades upp på scenen – men alltid med genialisk körhjälp.
”Everybody knows the fight was fixed / The poor stay poor / the rich get rich”
Riktigt spännande blir egentligen bara ett par verk, men de är desto finare. Candice Breitz fyller hela den övre våningen i den före detta kyrkan Nicolai, med ett tvådelat verk över åttiotalsalbumet I’m your man.
I det första rummet möter oss en filmad manskör, vars förvånansvärt ljusa stämmor sjunger enbart körens partier. I det bakre rummet får 18 dedikerade manliga fans lajva Leonard, och sjunga hans del. De trängs inte, utan får en tv-skärm var. En del rör sig mest till sin inre rytm, andra sjunger ut.
Jag har alltid sett Leonard Cohen som kvinnornas man, men det framstår inför detta verk som en total missuppfattning. Männen här vill vara Cohen, är honom, och den distanslösa identifikationen, hyllningen, är rörande.
För Leonard Cohens skapande – kanske inte fullt så feministiskt som en del vill göra gällande – förmedlade en mansidentitet som var känslig, poetisk, snudd på osäker och depressiv. Alla vet: världen är fixad, vi är förlorade.
Determinismen och mystiken, flörten, saknaden och frälsningen – allt fanns samtidigt.
Kören är Shaar Hashomayim synagogue choir, från Cohens egen judiska församling. Körstyckena är ganska korta och kören är i långa stunder helt tyst. Det speciella med Cohens genombrott som artist var att man redan från början insåg att hans sång behövde stöd. Kvinnoröster som sjöng med honom. Som förstärkte känslan i textraderna. Egentligen var hans stora hits mer av duetter. Och Candice Breitz verk är delvis en hyllning till de körande kvinnorna, duettens andra del.
”I forget to pray for the angels / and then the angels forget to pray for us”
”So long, Marianne” vore ingenting utan kvinnorösterna. Texten vibrerar på det där Cohen-sättet, lite sentimentalt, lite mystiskt, väldigt vuxet. Åtminstone för min generation var Leonard Cohen den vuxne. Hans romaner från 1960-talet var energiska, uppkäftiga, surrealistiskt befriade från ett centrum eller en linje. Beautiful losers har utnämnts till den första postmoderna romanen i den engelskspråkiga delen av Kanada. Och det äckligaste som någonsin publicerats där.
Den skrevs på Hydra, där det nu mytologiserade kärleksförhållandet med Marianne Ihlen inleddes. Hydra, med sin koloni av kulturskapare, sin alkohol, sina droger, sitt fria sexliv och sin helt unika 60-talsmyt.
Nuförtiden är Hydra en dyr ö, inte en plats att skapa och leva billigt på. I Broomfields dokumentär är det ingen smickrande bild som målas upp av gruppen som hängde där. Barn som for illa, Cohens flackande liv, på gränsen till sexmissbrukande. Marianne som utnämns till musa och servar med förfriskningar så att geniet kan skriva.
Dokumentären avförtrollar somt, men omförtrollar annat. Den fram till döden levande kärleken, klart det är vackert och det blev till slut en helt annan So long, Marianne, det blev ”Safe travels old friend. See you down the road.”
Han bad väl till änglarna ändå, Cohen. Hans religiösa sida drev honom till ett kaliforniskt zenbuddhistiskt kloster i fem år i slutet av 1990-talet, en av hans mest kända låtar (och med flest coverversioner) är Hallelujah. Hur trasigt detta hallelujah än är, hur mycket av Simsons hår som klipps och hur mycket mörker som lägger sig är hans see you down the road helt i linje med hans texter.
”I guess that I miss you, I guess I forgive you / I'm glad you stood in my way”
På konsthallen Gl Strand har Ari Folman skapat videoinstallationen Depression chamber, där vi får gå in en och en och ligga på en brits och invänta levandegörandet av Famous blue raincoat – en vänskapstext, ett triangeldrama och en förlåtande avslutning. Texten flyter fram, man ser sig själv speglad och rummet fylls av religiösa och andra symboler, streckteckningar – snaror, Fatimas hand, kors, törnekronor. Det är vackert på ett bitterljuvt sätt, inte så deprimerande. Men låten blir aldrig sig själv igen, den borras ner till ett lager som inte är verbalt nåbart. Den förenar alla inblandade.
”If thine is the glory then mine must be the shame / You want it darker / We kill the flame”
Den norska tv-serien Exit avslutas med Cohens sista titellåt, You want it darker. Det ger en hel del dubbla känslor. Blanda inte in min Leonard i er sjuka överklassvärld, vill jag ropa. Exit är mörkret, klass- och könsförtrycket frilagt intill absurdismens gräns. En värld renons på allt vad humanism heter. En nollpunkt som Leonard Cohen kanske hade gillat ändå. Härifrån kan det bara bli ljusare.
