Musik, miljö och Mahler
Claes Wahlin om olycka och den stora konsten
Gustav Mahler var inte den lyckligaste av kompositörer när han komponerade den vackra symfonin Das Lied von der Erde 1907. Sparkad från Wienoperan, hjärtproblem konstaterat och dessutom avled hans dotter, fyra år. Men som hans samtida Freud hävdade, konsten kan kanalisera allt möjligt.
Det blev ett storslaget avsked från det jordiska livet för full symfoniorkester i sex satser med en alt och en tenor. Denna Östersjöfestivalens andra kväll i Berwaldhallen ledde Susanna Mälkki Helsingfors Stadsorkester. Solisterna var goda, framför allt alten Gerhild Romberger, tenoren Simon O’Neill må ha en stor och tät stämma, men lät aningen pressad emellanåt. Hans röst passar bättre för Wagner, Mahler kräver mer romanssångarens känslighet.
Man framförde också Sibelius sista symfoni, den sjunde. Denna eleganta musik fick ett vackert framförande, lyriskt när så ska vara, en återhållen mäktighet när så mot slutet ska vara.
Onsdagen bjöd på filmmusik. Uruppförande av Anders Hillborgs komposition till de unga filmarna Jesper Kurlandskys och Fredrik Wenzels Aeterna leddes av Esa-Pekka Salonen. Radiosymfonikerna och Radiokören gav ett klangrikt och bitvis suggestivt framförande. Hillborg har här att tonsätta en långsam, rätt klichéfylld film om jorden och dess ekologiskt tveksamma tillstånd. Att jorden mår ännu sämre än Mahler, det vet vi nog, men det är inte alltid olycka leder till stor konst.
