Han kunde gott ha fått Nobelpriset

Håkan Jaensson minns Aftonbladets medarbetare John Berger

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2017-01-03

John Berger 1992.

John Berger är död och den här texten borde naturligtvis ha skrivits av hans nära vän Anders Paulrud, författare, kulturskribent och, precis som John, en människa som lär oss att se.
Se texterna, bilderna, människorna.
Livet.
Men Anders är också död, han gick bort en av de här dagarna för nio år sedan.
Så nu måste jag skriva.
Jag kände John, lite grann i alla fall. Och jag tyckte mycket om honom.

John Bergers pappa var officer och amatörmålare, mamman bakade och sålde kakor för att ha råd att hålla John på en skola han avskydde.
Efter ett par år i armén började han på konstskola, ställde ut flera gånger, blev konstlärare och kritiker, gav ut romaner.
1972 gjorde han Konsten att se, en tv-serie där han diskuterade och förklarade konst, följd av en essäbok.
Samma år fick han Bookerpriset och gav bort hälften av pengarna till Svarta Pantrarna.
Johns politiska engagemang blev inga plakattexter. Han såg med klar blick och hade förmågan att komplicera det till synes enkla – och göra det komplicerade begripligt.
Han skrev lyrik, essäer, filmmanus, romaner och tidningsartiklar. Mycket handlar om flyktingar eller om människors hårdnade villkor i ett förändrat Europa.
En av hans senare romaner är Till bröllopet, en gripande kärlekshistoria som han skrev sedan en svärdotter blivit hivsmittad.
För femtio år sedan flyttade John till Haute-Savoie i franska alperna, där han skrev och målade och deltog i bylivet fram till hustrun Beverlys död 2014.
De sista åren bodde han mest i en förort till Paris, i full gång med nya projekt. Hans sista bok blev essäsamlingen Confabulations som kom förra året.

Jag minns inte om Anders hade träffat John i Paris eller om han bara läst Johns texter, kanske Konsten att se.
Vi fick i alla fall kontakt, och John skrev gärna för våra sidor.

Anders Paulrud (1951-2008) och Håkan Jaensson på Aftonbladets kulturredaktion 1995.

Han och Anders träffades ibland i Paris – och ett par gånger hälsade han på i Stockholm.

Jag minns en het sommarmorgon 2003.
Nere i garaget under Aftonbladets redaktion vid Globen väntade John tillsammans med Beverly. Det var hon som brukade ringa när John hade skrivit någon ny text för våra kultursidor.
John bar shorts och vit kortärmsskjorta, Beverly shorts, blus och kofta. Båda var iförda stövlar och motorcykelhjälmar, för nu skulle de ut och åka i den svenska sommaren.
De hade lånat min rätt risiga hoj, en liten Yamaha, eftersom John som 77-åring ansågs vara för gammal för att få hyra en.

Inga problem. John och Beverly var bara glada och nyfikna och hon vinkade när de drog iväg i solflimret.

Två dygn senare var de tillbaka efter en tur till Furusund i Roslagen. Vackert! Exotiskt! Och John hade lyssnat på människor (”ljushåriga, barbenta jättar – både kvinnor och män – som mycket långsamt slickar på sina glassar”) och på björkar, till ”det speciella ljud som löv åstadkommer när de växer i närheten av saltvatten”.
Han skrev om det i en lång, vindlande text som vi kunde trycka några månader senare och som mest handlar om en gammal vän, vars begravning John och Beverly kommit till Stockholm för.
Här finns också berättelsen om hur John och Beverly ska äta en bit före begravningen. De hittar ett ställe, men undrar lite: så många gäster i rullstol? Personal i vita uniformer och plasthandskar? Inget annat än lättöl?
Så småningom inser de att de hamnat på ett ett äldreboende i Enskededalen.

”Om jag är en storyteller beror det på att jag lyssnar”, sa John till The Guardian inför sin 90-årsdag.
Han lyssnade – och han han hade en förmåga att vara absolut närvarande i ögonblicket. ”Det lärde jag mig tidigt”, sa han till The Guardian, ”för det var en flykt från föreskrifter, profetior, konsekvenser och orsaker”.

I dokumentären John Berger – konst, politik och motorcyklar (finns på SVT Play) berättar en av hans många samarbetspartners om hur ovanligt begåvad man kunde känna sig i Johns sällskap.
Jag har också upplevt det. Med sitt sätt att vara fick han andra människor att lyfta och det finns en kväll på krogen som jag aldrig glömmer.

Jag beundrade John mer på avstånd, konfererade med Beverly och såg till att hans texter kom in i tidningen eller i någon av de böcker vi gav ut, som 11 september –ett år efteråt.
Den som verkligen stod honom nära var Anders Paulrud, min vän och kollega under tjugo år. De var liksom av samma sort, vänliga och nyfikna, och i Paris snackade de konst och texter, gärna över ett glas.
När Dagens Nyheters kulturredaktion försökte sno över John som skribent från ”the yellow press”, det vill säga Aftonbladet, blev han förbannad.
”Jag lämnar aldrig Aftonbladet”, sa han. ”We are family!”

John nämndes ofta som kandidat till Nobelpriset i litteratur och han kunde gott ha fått det. Han var en intellektuell som kombinerade djup med en enorm bredd när det gäller genrer och ämnen.
Och han var en varm och rolig människa.
Och en nyfiken jävel, som Anders kanske skulle ha skrivit.

Håkan Jaensson

Aftonbladets kulturchef 1986–2008.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.