Kvinnorna tar plats i Stockholms hjärta
Ulrika Stahre om utställningen Kvarterets kvinnor
Klarakvarteren är Stockholms försmådda hjärta. Legendomsusat för sina bohemer, sina tidningskvarter – skövlat i den stora cityomvandlingen i början av 1960-talet och återuppståndet som ett levande nav.
Ett problematiskt nav på många sätt. Sergels torg blev aldrig den piazza man drömde om, i stället en beryktad plats för knarkhandel. Porrkvarteren på Klara Norra Kyrkogata har flyttat ut på nätet, liksom prostitutionen på Malmskillnads- och Regeringsgatan.
Över alltsammans ståtar Kulturhuset som ett folkets hus.
Nu öppnar där en utställning som lyfter kvinnornas plats i Klara. I samarbete med det nomadiska projektet Stockholms Kvinnohistoriska presenteras ett brett urval: Från nutidens fotografiska porträtt från Klaragårdens dagverksamhet, vidare till Augusta Lundins stora modehandelsfirma på Brunkebergstorg, till Kvinnokulturfestivalen 1977 och Suzanne Ostens pionjärarbete på Unga Klara.
Mest engagerad blir jag av Maria Johanssons portabla orgel. Marias enmansorkester dominerade ljudbilden på Sergels torg åtminstone dagtid i trettio års tid från 1972. Hon sjöng och spelade så det ekade, en legendarisk kristen frälsare med sina handskrivna plakat. Att hennes orgel donerats till Stockholms stadsmuseum är en kulturgärning av stora mått.
Kvarterets kvinnor är gjord med lätt hand, innehåller en stor mängd historisk och samtida information men utan att bli alltför antikvarisk. Att levandegöra och befolka ett stycke stad är ett väldigt roligt projekt. Påmind om Marias enmansorkester saknar jag bara kvinnan som i åratal spelade klarinett i suckarnas gång på Centralstationen.
