Som om inget hade hänt
Petter Larsson: Ett fönster till ett mer civiliserat samhälle öppnades. Nu har det stängts. Breiviks själsfränder har inte backat en tum sedan Utøya.
Det går knappast att tänka sig något grymmare än massmorden på Utøya.
Helt oskyldiga människor, ungdomar och barn, avrättades bara för att de var socialdemokrater.
Minut för minut, skott för skott, liv för liv.
Inte ens vi som varnat för hur främlingsfientligheten förgiftar våra samhällen hade kunnat föreställa oss något så fruktansvärt.
Samtidigt skapade terrordåden en möjlighet att pressa tillbaka rasismen. För även om Anders Behring Breivik tillhör en extremistmiljö, så är han samtidigt en produkt av den breda antimuslimska våg som burit högerradikala partier in i Europas parlament och som påverkat den etablerade politiken och offentliga debatten. Nu kunde var och en se vilka monstruösa handlingar som retoriken om de farliga främlingarna fött.
Ett fönster mot ett mer civiliserat samhälle öppnades.
Ett år senare är det på väg att stängas igen.
Utøya blev ingen vändpunkt.
Det är så sorgligt.
Bara en månad efter massmorden demonstrerade Sverigedemokraternas ungdomsförbund ”mot islamiseringen” i Norrköping. I september bjöd man in den italienska fascistorganisationen Gioventù Italiana till sin kongress och i oktober demonstrerade man med italienarna.
I våras bildades Tryckfrihetssällskapet i Malmö. Talare var bland andra Lars Hedegaard, åtalad i Danmark för sitt uttalande att muslimer ständigt våldtar sina egna barn. I Sverige, fick vi veta, råder ”mental stalinism” och ”politiskt korrekt terror”. Svenskarna är ultrafeminister och Hamaskramare, något som gjort landet till en ”safe haven för jihadister”.
Nu i augusti planeras konferens och demonstration med kända kontrajihadister – så kallas de som likt Breivik tror att det pågår en muslimsk invasion av Europa – i Stockholm.
Och i veckan lät en sensationslysten norsk tidning bloggaren Fjordman, Breiviks enskilt viktigaste inspiratör, recensera en antirasistisk bok och upprepa sina teser om att muslimerna vill skapa ett
världsherravälde.
Breiviks närmaste själsfränder har inte backat en tum.
De partipolitiska effekterna av dåden blev små. Man hade ju kunnat tänka sig att väljarna skulle fly de högerradikala partierna när retoriken om islamiseringen blev blodig handling. Fremskrittspartiet tappade snabbt en tredjedel av sina väljare – men har i dag vunnit tillbaka dem. Dansk Folkeparti backade marginellt, mest för att den ekonomiska krisen dominerat valrörelsen.
Sverigedemokraterna låg i juni förra året på 6,8 procent. Efter terrordåden dippade man, men är nu tillbaka på 6,6 procent. Den ledande Sverigedemokraten Kent Ekeroth, som ingår i kontrajihad- miljön och stöttar den främsta svenska tummelplatsen för invandrarhatet på nätet, Avpixlat, sitter säkert på sin riksdagsplats.
Erik Hellsborn, som skyllde terrordåden på islamisering och massinvandring, slutade blogga, men sitter kvar i Varbergs kommunfullmäktige.
SD har ridit ut stormen.
Medierna präglades under en tid av viss självrannsakan. Skribenter som under slagord om upplysning och religionskritik larmat om hur den
svenska idyllen förstörs av främlingarna låg lågt. De muslimfientliga topparna kapades.
Rasisttrollen i tidningarnas kommentarsfält fördes under viss kontroll. Fast trollen sprack inte när de var tvungna att underteckna med namn. Kommentarsfälten fortsatte att vara nästan lika vedervärdiga som förr.
Genom att ge sig på sina främlingsfientliga läsare slapp redaktörerna undan diskussionen om det man själva tryckt. När kolumnister som Expressens Ulf Nilson eller Skånska Dagbladets Alf Ronnby meddelade att det rasar ett demografiskt ”krig” mellan ”pursvenskar” och muslimer (Nilson) eller pågår en muslimsk invasion av Europa, jämförbar med belägringen av Wien (Ronnby). När debattörer som statsvetaren Lisbeth Lindeborg i Dagens Nyheter påstod att det finns en muslimsk konspiration om att underkuva Europa och Jimmie Åkesson i Aftonbladet utropade den muslimska invandringen till det största hotet sedan andra världskriget.
Tiden för rannsakan blev kort. I februari svängde pendeln. Sluta babbla om Breivik i tid och otid, fräste Jesper Högström i Expressen.
I Dagens Nyheter hävdade Erik Helmerson att idén om en högervåg från Breivik till Göran Hägglund är en fantasiprodukt av vänsterns maktlöshet.
På samma tidnings kultursidor uppmanar statsvetaren Bo Rothstein vänstern att sno lite lagom SD-politik. Medan författaren
Fredrik Ekelund menade att om bara inte Mona Sahlin tog på sig slöja i moskén, om bara inte de förbannade diskrimineringslagarna var så rigida, ja då skulle Ekelunds kompisar inte rösta på Jimmie.
Debatten var tillbaka i gamla hjulspår.
Inte heller i politikens högre sfärer har Utøya satt något bestående avtryck.
Fredrik Reinfeldt satte tonen. Breivik drevs av ”blint hat”, skrev han en vecka efter Utøya, dåden var ”ett brott riktat mot oss alla… Vi måste ständigt arbeta för att förebygga, möta och bekämpa terrorism samt extremism.”
För statsministern är det extremism som är problemet – inte muslimhatet. Vi, de goda demokraterna, är alla hotade. Som om det var en slump att det var just socialdemokrater som blev mördade.
En sådan gränsdragning riktar bort vår blick från den idévärld som gav Anders Behring Breivik hans ideologiska näring.
Följdriktigt har flödet av idéer som i uppmjukad form förs från den yttersta högern via Sverigedemokraterna till politikens mittfåra inte brutits.
Migrationsminister Tobias Billström försöker minimera vården för papperslösa till att enbart gälla ”ofödda barn” som inte kan ”rå för att föräldrarna fattar dumma beslut”. I Malmö vill S-kommunalrådet Ilmar Reepalu införa tillfälliga medborgarskap och skriver brev tillsammans med SD om att flyktingar inte borde få bosätta sig där de vill.
Folkpartiet fortsätter att sända ut sina kravlistor på landets invandrare, som, menar man, hellre går på socialbidrag och lyfter föräldrapenning än jobbar, som vägrar flytta dit jobben finns och som skiter i att lära sig svenska.
Det viktiga med sådana förslag är inte om de genomförs. Ingen tror på allvar att burkaförbud eller språktester skulle göra någon större skillnad för integrationen. Betydelsen ligger i själva förslagen: Se här, vi vågar ge oss på invandrarna med hårda bandage!
Så legitimerar man från de politiska taburetterna idén om invandrare som problem.
Steget från Breivik till Björklund är förstås långt och det går inte att jämföra massmord med språktest. Men det är just de återkommande
beskrivningarna av invandrare som främmande och problem i den sunda svenska samhällskroppen, som etsar fast fienden i våra huvuden.
Samma fiende som den som spottar efter hijabklädda kvinnor på gatan, eller den som sorterar bort ett arabiskt namn från ett jobb har på näthinnan. Och samma fiende som Anders Behring Breivik såg framför sig när han tog till vapen.
