Geniets återkomst
Elise Karlsson om Gilmore girls – kultserien som gör comeback efter nio år
"Gilmore girls" var tv-serien framför andra för unga kvinnor som drömde om att bli den så kallade fria världens ledare. För även om Gilmore girls är många saker så är den framför allt Rory.
Mycket av seriens charm bygger visserligen på det bekanta, de många blinkningarna till den amerikanska populärkulturens historia. Både de explicita referenserna som vävdes in i den tungvrickande dialogen och den Douglas Sirk-mässiga miljö som småstadsidyllen Stars Hollow utgör.
Men seriens unique selling point är ändå innovationen Rory. Geniflickan. Visst finns besläktade flickor, både inom film och litteratur, men de förvisas ofta till bakgrunden eller fungerar som komplement till ett mer bekant mansgeni. Rorys universum utgörs framför allt av henne själv, hennes studier, sökandet efter en kärna i sig själv. Och så klart av modern, Lorelai.
Titelns ”Gilmore girls” refererar inte bara till de två symbiotiskt samlevande Lorelaierna (modern har i stora mäns tradition döpt sitt barn efter sig själv). Även mormodern och miljonärshustrun Emily, vars liv är så väsensskilt från deras, är i mångt och mycket en av flickorna. Det är i konfliktens rörelse över de tre generationerna (och ibland fyra, när Emilys svärmor kommer på besök) som de verkligt stora sakerna sker i Gilmore girls.
I serien finns en faktor som komplicerar den lyckliga bilden av livet i Stars Hollow. Det finns en plats som utgör en andra pol i flickornas liv: The Gilmore House, i närliggande Hartford. I det herrgårdsliknande huset bor Emily tillsammans med sin belevade arbetsnarkoman Richard Gilmore. Lorelai har lämnat det livet bakom sig och som ensamstående mamma uppfostrat Rory. Under dotterns uppväxt har hon fört dem från låginkomsttagare till trygg medelklass. Kruxet är bara att deras ursprung är överklassen. Värderingar och ideologi strider inom både Lorelai och Rory. När Rorys begåvning får in henne på privatskolan Chilton blir Lorelai tvungen att ha kontakt med sina föräldrar igen: deras pengar kan trots allt ge hennes barn det liv hon tycker att hon förtjänar.
Även om Lorelai och Rory trivs i sitt Stars Hollow så spökar klasshierarkierna i dem. De ständiga konflikter som Rory och Lorelai hamnar i med pojkarna och männen de dejtar är ofta relaterade till detta. Riktigt bekväma tycks de bara vara med överklassmän. Som i E M Forsters kanoniserade klassdrama Howards End är klassbarriärer hinder som är möjliga att ta sig över i alla mellanmänskliga relationer – tills man ligger med varandra. Klasstillhörigheten framstår som ett öde, något som är ofrånkomligt även när man som Lorelai Gilmore kämpat hårt för att undkomma det.
När serien lade ner 2007 var det med en känsla av att det nog var dags. Amy Sherman-Palladino, seriens skapare, hade övergivit serien inför sista säsongen, efter en konflikt med tv-bolaget. De sista avsnitten hade en avslagen känsla, även om slutet avhöll sig från att lösa alltför många knutar inför framtiden. Lite fanns det kvar för fansen att spekulera i.
Frågan är om de trådarna kommer att knytas ihop nu nästan tio år senare, när serien återkommer med ytterligare en säsong: Gilmore girls: A year in the life. Liksom Karl Ove Knausgårds senaste bokserie är den nya säsongen av Gilmore girls indelad efter årstiderna: Vår, sommar, höst, vinter. Fyra 90-minutersavsnitt som förhoppningsvis kan bli mer än bara en sammanfattning av Gilmoreflickornas liv sedan vi träffade dem sist, utan också en berättelse i egen rätt.
Vad har till exempel hänt med Rorys ambitioner? Hon som i ett avsnitt beskrevs som ”vår egen lilla Hilary Clinton” och vars högsta dröm var att bli reporter, som CNN:s Christiane Amanpour. Rory ville inte bara bli en stor intellektuell, hon ville bli någon som påverkade.
Politiken var ständigt närvarande i Gilmore girls. Tydligast märktes det kanske i Stars Hollows underliga, hemsnickrade variant av lokalt styre där despoten Taylor Doose med järnhand härskade över sin befolkning av småföretagare, men där direktdemokratin trots allt alltid lyckades avstyra hans värsta infall. Men serien gästades också av verkliga politiker, som Madeleine Albright som vid ett tillfälle dök upp i Rorys dröm och säng för att fylla platsen som moder.
Politiken blir aldrig mer skrämmande än så i Gilmore girls. Trots att serien sändes mellan 2000 och 2007, och alltså i stort sammanfaller med George W Bush-eran i amerikansk politisk, så får man intrycket att den utspelar sig i ett USA helt utan utrikeskonflikter och under styre av demokraterna. Det är en snuttefiltsbild av USA, som var särskilt tröstande i en tid då landet bakom tv-serien grävde sig allt längre ner i det eviga krigets skyttegrav.
Gilmore girls utspelar sig i Frank Capra-land, där den goda individen alltid kommer att segra, även om själva striden kan komma att kosta hen.
I ett land där politik och underhållning blir alltmer sammanvävda – där dokusåpastjärnor blir presidenter, och tidigare guvernörer dokusåpastjärnor – är det något litet obekvämt med den roll som en serie som Gilmore girls spelar. I ett Youtubeklipp från tidigare i år träffar en vuxen Rory presidentsfrun Michelle Obama, för att ge henne tips om möjlig sommarläsning.
Är det en trailer för serien eller för politiken? Precis som när Barack Obama gör något av alla sina bejublade komedishowframträdanden, men den här gången plötsligt smeker fram en lovsång till TTIP, är det lätt att sätta skrattet i halsen.
