Sven Wollter ser fortfarande rött
Folkkäre skådespelaren fyller 80 – jubilerar med memoarbok
En eftermiddag på 60-talet tog Sven Wollter farväl av sin fru och sina två döttrar med orden ”vi ses ikväll”. Men det gjorde de inte. Sven kom inte tillbaka till deras gemensamma hem. Han hade träffat en ny kvinna. För äldsta dottern ägde skilsmässan chockartat rum där och då, på gatan utanför huset där de bodde.
I memoarboken Pojke med pilbåge pratar en förtvivlat skuldtyngd pappa med sin flicka om händelsen och skilsmässan alla dessa år senare. Han skämdes och intalade sig att barn glömmer, säger han, men mest av allt var han feg som inte förmådde förklara och göra barnen delaktiga. Han ber om förlåtelse och får den. Men ”om sanningen ska fram” så vill dottern ”inte leva i en värld så full av feghet”. I alla fall föreställer sig pappan att hon tänker så. Ylva Wollter dog i anorexi 1992, bara trettio år gammal.
Texten släpper in en djup och omskakande smärta i en bok som ledigt vindlar mellan tidsdoftande minnen, anekdoter, livsfilosofiska reflektioner och friskt rosenrasande dagspolitiska inlägg. Minnet av en kyss ”som fyllde femtiofem nu i april” kan på ett par rader leda vidare till en attack på Svenskt näringslivs vd Urban Bäckström. En flammande genusdiskussion med ett barnbarn får ligga granne med tunga sjok om sorg och förlust, Voltaire och Schopenhauer med Kristina Lugn.
Förpackningen är ursnygg i tjock kartong med matt papper, och boken är generöst illustrerad med akvareller och teckningar av Stina Wollter, privata fotografier och förstås massor av bilder från ett liv på scen och film.
Jag räknar till 68 fristående texter på 239 sidor. Ibland drar de åt poesi, ofta är de mer resonerande. Någon gång, ofta när författaren blickar tillbaka till barndomen på 30- och 40-talen, får han en berättarglad farbrors tonfall. Då kan språket dra i väg lite på autopilot med stereotypa formuleringar, som om den gamle scenkonstnären njöt lite för mycket av själva föreställningen.
Men det är ändå sällan. Det är en väldigt fin och levande bok som Wollter har skrivit, med en närvarokänsla som aldrig slår över i intimitet. Den är också renons på självupptagenhet: inget ältande av den egna identiteten och vad andra kan tänkas tycka och tänka, ingen grandios självhävdelse. I stället ett myller av människor. Det är framför allt genom hur han skriver om vänner, partners, barn, kollegor och folk han mött och läst och som på olika sätt engagerar honom, som författarens person tonar fram för läsaren.
Wollter, som växte upp trångbott med många syskon i Långedrag och Johanneberg, är en politisk varelse. Inte i den meningen att han dignar av ingående analyser. Socialismen ter sig lika mycket som en livshållning som en syn på världen. Socialism betyder att leva tillsammans, skriver han i en text på temat kollektiv, och det är tydligt att han knappt kan se sig själv utan andra.
Konstnärsmyten är inget som den här skådespelaren är intresserad av att odla. Han längtar efter bråkiga kollektiv av ”skimrande” individer som blir större tillsammans, på teatern såväl som i livet i stort.
Då är han ändå en av Sveriges mest kända och uppskattade skådespelare. När jag växte upp på 70- och 80-talen var han jättestor. Han gjorde film och tv – Raskens var nog min första ”vuxen-tv” som vi såg hela familjen – och blev känd också för alla oss som inte hade förmånen att se honom på teatern då. I min bok är han en fantastisk skådespelare med ett eget tilltal.
Men han ordar inte så mycket om yrket som konstnärlig praktik, mer än att det kräver ”barnets öppna nyfikna ögon”, att man törs skita ner sig och att man inte ska vara egoistisk. Desto mer har han att säga om världen, där kapitalismen fortsätter att skörda offer. Klassdiskussionen är hans hemmaplan, feminismen kämpar han med. En rätt så traditionell kvinnosyn har fått sina nyttiga törnar av döttrar och dotterdotter. Det kan nog reta upp en del när han listar sina politiska hjältar. Rosa Luxemburg, Nelson Mandela, Patrice Lumumba och Joe Hill är kanske inte så väldigt kontroversiella i det allmänna medvetandet i dag, men det är Fidel Castro och Amaltheamannen Anton Nilson.
Wollter går loss på de profithungriga som säljer varor producerade i asiatiska sweatshops, och den borgerliga regeringen får sina fiskar varma. Han är påläst och har de historiska sammanhangen klara för sig. Naturligtvis publicerar han de formuleringar som Sveriges radio censurerade ur programmet Wollter och Röör 2012 – en rasande uppgörelse med förslaget att höja pensionsåldern.
Det var förstås rent löjligt att stoppa honom. Varför anställer man Sven Wollter om man inte vill ha – Sven Wollter? Han har ju aldrig hymlat med var han står. Att han är mångårig medlem i Kommunistiska partiet, tidigare Kpml(r), vet de flesta, och mot den bakgrunden uttryckte han sig för övrigt rätt milt.
För några dagar sedan firade partimedlemmarna honom med fest på klassiska Musikens hus i Majorna. I dag fyller han 80 år.
Grattis och tack för rollerna, stridbarheten och din kloka bok, Sven!
