Under hot: Rätten att läsa vad man vill
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-04-18 | Publicerad 2011-04-17
I dagens samhälle har böcker blivit farliga. Det har även bibliotek, för att inte tala om författare.
Både road och oroad kikar jag på den amerikanska biblioteksföreningens, American Liberary Associations (ALA), lista över de tio böcker som amerikanerna förra året jobbade hårdast för att få bort från bibliotekens hyllor. Här dominerar nyskriven litteratur – och faktiskt många bästsäljande författare som Stephenie Meyer, vars smygporriga vampyrserie Twilight har orsakat moralpanik bland tonårsföräldrar.
Enda klassikern på listan är enligt brittiska dagstidningen The Guardian Aldous Huxleys Du sköna nya värld, medan en politisk reportagebok som Barbara Ehrenreichs Barskrapad: konsten att hanka sig fram rankas högt bland Amerikas mest hatade titlar. Annars är det mest explicita sexskildringar, framför allt homosexuella sådana, ateistiska budskap och mustigt språkbruk (läs svordomar) som väcker vrede och avsky, ibland så djup att indignerade medborgare kräver bibliotekens avskaffande.
Aversionen mot den frispråkiga litteraturen sitter alltså djupt i denna sköna nya värld. På sista tiden har den blivit så alarmerande att ALA uppmanar alla amerikaner att ”försvara en av de mest värdefulla av våra demokratiska rättigheter, friheten att läsa vad man vill”.
En som borde lyssna till uppmaningen är kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, som redan visat misstro mot svenska konstnärer genom att avskaffa de statliga inkomstgarantierna.
Nu försöker hon genom direktiven för den nya litteraturutredningen ifrågasätta om det inte är otidsenligt av författarna att förhandla om biblioteksersättningen. Författarförbundet med Mats Söderlund i spetsen har grävt fram stridsyxan. Det är lätt att se direktiven som ännu ett i raden av provocerande uttalanden som går ut på att författare och andra konstnärliga upphovsmän är lata och en belastning för resten av samhället.
I min enfald har jag ibland inbillat mig att det är tvärtom. Att förlagen, galleristerna eller vad nu de olika aktörerna på marknaden kallas, parasiterar på kreatörerna. Det tycker inte kulturministern.
Men så urskiljer man också i Alliansens kulturpolitik, liksom i de amerikanska puritanernas litteratursyn, en grundmurad motvilja mot den nya konsten. Lika orimligt förtjust som man är i att damma av gamla kanonbegrepp, lika misstänksam är man mot innehåll som kan verka radikalt eller avantgardistiskt, vilket i längden inte är hållbart. Friheten att läsa vad man vill kräver faktiskt att det finns ett nationellt utbud av böcker att välja bland.
