Obemött Macron-kritik
Lisa Gummesson svarar Olle Svenning om Macron-rapporteringen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2017-05-16
REPLIK. I upprört tonläge anklagar Olle Svenning (Dagens nyheter 10 maj) mig för att inte ha angivit källorna i en artikel (Aftonbladet 10 maj) där jag menar att den franska pressen gett oproportionerligt utrymme till Emmanuel Macron under valkampanjen.
I sin blixtsnabba publicering går Dagens nyheter så långt att de antyder att artikeln är plagierad. Aftonbladets redaktion uppdaterade lika snabbt med alla källhänvisningar som kan tänkas vara relevanta och saken torde därmed vara utagerad. Likväl är det häpnadsväckande att Svenning i sitt svar till mig varken bemötte kritiken jag framfört eller försvarade sin egen bild av Macron.
Jag måste erkänna att jag chockas över hur journalistik bedrivs i dag och hur den aggressiva jargongen i sociala medier får breda ut sig i det offentliga rummet. De publiceringsansvariga måste fråga sig om stridslystna debattinlägg och ogenomtänkta påhopp av den här typen verkligen är intressanta för läsaren. Mer mediekritik är nödvändig, såväl i Frankrike som i Sverige.
Svenning har rätt i att det finns nyanserade artiklar om Macron som tyvärr saknats i den svenska rapporteringen. Baptiste Legrands text i L’Obs den 20 februari är ett exempel. Här intervjuas statsvetaren Thomas Guénolé, som gjort en undersökning av presidentens medieutrymme. Hans statistik styrker teserna i min artikel. Det är ett faktum att medier som ägs av de stora, toppstyrda mediegrupperna har gullat med Macron.
Olle Svenning skriver att L’Obs, Le Monde, Libération och L’Express inte skulle vara liberala tidningar. Däri har han delvis rätt. De tre förstnämnda är i botten vänster, men en uppenbar förändring har skett sedan tidningarna för några år sedan bytte ägare, vars intressen inte bör underskattas. L’Express är enligt chefredaktören Christophe Barbier numera ”varken vänster eller höger”, liksom presidenten. Barbier är för övrigt nära vän till Macron.
Vill man läsa tidningar som inte ingår i de stora mediekoncernerna som ägs av en klick rika män finns exempelvis Marianne, Mediapart eller Le Canard enchainé. Är man intresserad av mediekritik är Acrimed och webbtv-kanalen Arretsurimages ett hett tips.