Kyrkan utnyttjas som arena för kulturkriget

Kritiken handlar egentligen inte om vad som är ”låga trösklar” och ”samlande krafter”

Med allt tätare mellanrum anklagas Svenska kyrkan för att vara vänster. Senast ut är Expressens ledarsida. Protesterna mot eventuell gruvdrift utanför Jokkmokk och solidariteten med flyktingar är några exempel på vad kyrkan gjort fel.

I stället vill ledarsidan att den svenska kyrkan ska vara ”en samlande kraft i en polariserad tid (.…) där gemene man kan känna sig hemma”.

Påhoppet på kyrkan är talande. Antingen förstår kritikerna inte kyrkans roll, som bygger på kristen moral och etik, eller så driver de en politisk agenda och den handlar inte alls om att ”välkomna alla”.

Ett av mina starkaste minnen som flykting i Sverige var kontakten med det kristna. Medan staten stod för sträng kontroll och byråkratisk kyla gav kyrkan mig ett mänskligt och varmt bemötande.

När man landar på Arlanda för att söka asyl är polisen det första man möter. Och den första platsen man körs till är förvaret i väntan på utvisning. Kontakten med staten skedde via förhör i kala rum. När vi sedan flyttades över till flyktingförläggningen i väntan på asylbesked kände vi oss isolerade och utsatta.

Utanför flyktingförläggningen var läget spänt. Det var många som inte ville ha oss där, aggressivitet och våld mot oss hörde tyvärr till den bistra verkligheten. Min höggravida mamma blev boxad i magen av en man på stan som skrek ”åk hem”, hon kunde inte svenska men ”åka” och ”hemma” förstod hon och kunde lägga ihop ett och ett.

Förresten ska vi tacka gudarna för att kyrkan gjort bot och bättring i mötet med minoriteter med tanke på kyrkans mörka historia

Som kontrast fanns prästen Birgitta där. Hon bodde och arbetade i närheten och visade oss en annan sida av det svenska samhället. Via kyrkan ordnade hon aktiviteter för barn, informerade vuxna om deras rättigheter och ställde upp för de som behövde en axel att gråta mot.

Jag tänker att kritiken mot ärkebiskop Antje Jackelén i grunden handlar om något annat och den låter likadant oavsett om det är public service, biblioteken, universiteten eller Svenska kyrkan som hamnar i fokus – institutionerna är projektionsyta för kulturkriget mellan liberala och nationalistiska värden.

Förresten ska vi tacka gudarna för att kyrkan gjort bot och bättring i mötet med minoriteter med tanke på kyrkans mörka historia. Nyligen bad Svenska kyrkan om ursäkt för sin centrala roll i försvenskningen, tvångsassimilering och de rasbiologiska underökningarna som samerna utsattes för.

Birgitta satte Barnens bibel i min hand och när jag lärde mig läsa svenska var det den första boken jag slukade från pärm till pärm. Tyvärr växte inte tron på Gud men min respekt för kyrkan grundlades där och då.

Vad är detta om inte ”låga trösklar för gemene man” och att vara ”den samlande kraften i en polariserande tid”?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.