Kampen mot hedersvåld hör ihop med antirasism
När Fadime mördades var det som om ljuset släcktes – men mycket har hänt sedan dess
Min vän Sara var 14 år när hon mördades. Det var 1996. Vi hade lärt känna varandra på Gotland, hon bodde ett stenkast från mig och vi brukade ses efter skolan och spela fotboll, fast hon inte fick för sin pappa.
På somrarna brukade hon hänga på utomhusbadet. Det fick hon inte heller. Det var mycket hon inte fick. En dag skilde sig hennes föräldrar och mamman flyttade till Umeå.
Sara stannade kvar på ön, hamnade hos en fosterfamilj. Men saknaden efter sin mor och de yngsta syskonen gjorde att hon också flyttade till Umeå. På en nattbuss på vägen hem den 15 december släcktes hennes framtid. Hennes äldre bror och kusin hade följt efter henne. De ströp henne med ett bälte. Motivet var hedersrelaterat.
Då, på 90-talet, var heder inget man pratade om i Sverige. Kunskapen om problematiken var låg. Det gav gärningsmännen tillfälle. För Sara blev utgången den värsta tänkbara.
Sen kom Fadime Sahindal, hon gick ut offentligt och berättade. Unga människor i liknande situationer hade plötsligt någon att relatera till. Men just när hoppet hade börjat spira, var det som om ljuset släcktes när Fadime mördades av sin far för precis 20 år sedan.
I en hederskontext, jämfört med andra former av förtryck, är hela familjen involverad
Sen dess har mycket hänt. Myndigheterna har en helt annan medvetenhet idag – men fortfarande behöver kunskapen stärkas. För det är skillnad på mäns våld mot kvinnor och att leva under hedersförtryck.
I en hederskontext, jämfört med andra former av förtryck, är hela familjen involverad. Vad en flicka har på sig, vem hon umgås med blir allas angelägenhet. Hon behöver inte ens ha ”gjort” något, det räcker med ett rykte för att sätta igång en snöboll av repressalier mot henne. Därför hindras hon från att leka hos vänner som har bröder hemma, eller bada, åka på festival, för att inte tala om att välja partner. Även pojkarna tvingas leva under dessa normer.
I grunden är det enkelt: ingen ska behöva ha det så här. Ingen ska utsättas för våld eller tvingas leva på ett sätt som går emot den egna viljan. De allra flesta är överens om detta – ändå är det ibland svårt att tala om hedersproblematik. Politiska agendor sätts före ungdomarnas behov.
I Nisti Stêrks dokumentär Arvet efter Fadime – om hedersproblematiken i Sverige (SVT) sätter Kurdo Baksi fingret på problemet: ”Förr tänkte politiker att de skulle förlora röster på att prata om heder men nu vill partier vinna röster på att prata om heder.”
Självklart ska man inte ta hänsyn till politiska agendor men det går inte att bortse att samtalet lätt omvandlas till ett gift i offentligheten. De som vill reducera problematiken till en religionsfråga (islam) vädrar morgonluft. De som vill kasta ut alla som söker asyl ser här sin chans. De som hatar svenska feminister och menar att Sverige är jämställt och patriarkatet bara finns hos ”utlänningar” gapar högt.
Samtidigt kommer en ny generation som bryter ny mark. Journalisten och författaren Elaf Alis bok Vem har sagt något om kärlek? Att bryta sig fri från hedersförtryck är ett exempel.
Efter mordet på Fadime var det många kurder som upplevde att de alla sågs som förövare, till och med de som kämpade mot hedersförtryck, samtidigt som många kvinnor vittnade om att de alltid bemöttes som offer. Det är som om det aldrig kan finnas plats för flera bilder av människor som invandrat. De kan bara vara en sak i taget och alla dras över en kam.
Det är en påminnelse om varför antirasism och kampen mot hedersförtryck går hand i hand.
