Axel Lindén får Aftonbladets litteraturpris

Uppdaterad 2021-04-12 | Publicerad 2021-04-08

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

 Aftonbladets årliga litteraturpris som delats ut sedan 1957 ges ”på exklusivt konstnärliga grunder till någon svensk diktare som ännu befinner sig i skapande utveckling”.

 Juryn som har utsett 2020 års mottagare består av Karin Pettersson, Anna Andersson, Jack Hildén, Sven Anders Johansson, Petter Lindgren och Sinziana Ravini.

Juryns motivering: ”Aftonbladets litteraturpris för 2020 tilldelas ett författarskap som tar sig an vår tids största frågor genom att vända sig bort från centrum och alla litterära salonger, mot glesbygden, djuren, skogen och självtvivlet. Den senaste boken Tillstånd är en angelägen och bitvis underskruvad betraktelse över motvallsliv i barrskogsbältet, med en spännvidd från innehållet i en ’palmoljevaniljdröm’ till Migrationsverket, författad på en prosa som envist snitslar sin egen väg mellan genrernas rågångar. Aftonbladets litteraturpris tilldelas Axel Lindén.”

Det är vårens första dag, jo faktiskt, och ett svagt lila skimmer kan skönjas över åkrarna på Östgötaslätten. Vi åker åt Klockrike till från Linköping. Lerjordarna här har odlats och formats av människan sedan istiden. Sverkerna höll till här, och folkungarna. Den heliga Birgittas Ulvåsa ligger helt nära, vid Borens strand.

Nu trampar Axel Lindén runt här. Författare, fårbonde, motvillig skogsägare, motståndsman. Överrumplad mottagare av Aftonbladets litteraturpris, för boken Tillstånd.
– Är det ett skämt, frågar han när jag ringer och meddelar juryns beslut.

Sen säger han att han nog måste gå och lägga sig ner, av chocken. Men glad blir han. Och jag får gärna komma och hälsa på.

Axel Lindéns första bok, Fårdagboken, handlar om just får. Om flocken som organism, och människans förhållande till den. Det är en rolig och krass dagbok om att bygga stängsel, slakt och fåravel. I bakgrunden anar man att det händer saker också med människorna. Ett gröna vågen-kollektiv som brakar ihop. Viljor som inte möts. I sammanhanget är det dock inte så viktigt, skärpan är på djuren.

Kvar på slutet är Axel Lindén. Och fåren.

Fårflocken är i dag större än någonsin, visar det sig. Och gården är stor, med många hus och 100 hektar skogsmark. Hur många människor som bor här är lite oklart. Några som blev kvar från kollektivet, kanske ett par flyktingar? Axel Lindén vill inte riktigt prata om det. Vi tittar på fåren. I den åttkantiga rundlogen finns bås där ett par tackor stängts in. De behöver övervakas så att de delar med sig av mjölken till båda sina lamm.
– De första åren lät vi bara flocken vara. Nu är vi lite mer aktiva och försöker ta hand om de lamm som blir bortstötta. Det funkar ibland.

Aftonbladets litteraturpris för 2020 tilldelas ett författarskap som tar sig an vår tids största frågor genom att vända sig bort från centrum och alla litterära salonger, mot glesbygden, djuren, skogen och självtvivlet.
Den senaste boken Tillstånd är en angelägen och bitvis underskruvad betraktelse över motvallsliv i barrskogsbältet, med en spännvidd från innehållet i en ’palmoljevaniljdröm’ till Migrationsverket, författad på en prosa som envist snitslar sin egen väg mellan genrernas rågångar.
Aftonbladets litteraturpris tilldelas Axel Lindén.

I den senaste boken, Tillstånd, finns fårflocken med bara som en skugga för denna gång handlar det om träden. Och om människan.

Det som händer i boken är att Axel Lindén tar över familjens skog. Men vad ska han göra med den? Förväntningarna från omgivningen är att den ska fortsätta avverkas till maximal vinst. Men Axel Lindén vill inte. Något djupt i honom vägrar betrakta träden som enbart en nyttighet. Han vill inte röja, gallra eller kalhugga. Han vill egentligen lämna allt i fred, men han måste gå runt ekonomiskt också. Resultatet blir en lite tafatt och planlös kompromiss som ingen egentligen blir nöjd med.
– Tillståndet är bland annat skogspolitiken. Visst, det går att bevara någon uggla här och där men det ändrar inget i grunden, säger Axel Lindén.

Titeln kom ur en diskussion med förlaget.
– Min redaktör sa; jag är så trött på böcker som bara beskriver ett tillstånd. Det måste hända något. Jag ville ju precis motsatsen, säger Axel Lindén.

Titeln anspelar också på något annat, nämligen motstånd. Det lite taffliga och ostrukturerade men ändå envisa motvallsbeteende som Axel Lindén ägnar sig åt. När det gäller skogen, konsumtionen, hela livet.

I boken bor fem barn i olika åldrar i familjen. Det är Axel Lindéns tre biologiska barn och två flyktingbarn från Afghanistan. Ett yngre som de är familjehem åt. Och så en äldre tonåring.

Den yngre ska avvisas, kommer det besked om. Hur är det möjligt, han har ju blivit deras? En del av familjen, av flocken. Även här blir människan fast i beslut och processer som beslutats någon annanstans och river allt isär.

”En del som läser boken uppfattar den som lite bitter och uppgiven. Men jag tycker att den inte bara antyder utan skriver rakt ut vad man kan göra.”
”I litteraturen försöker man ju beröra saker på djupet, och i varandra.”

Går det att vara en människa i den här tiden? Inte en politisk, nödvändigtvis, men levande?
– En del som läser boken uppfattar den som lite bitter och uppgiven. Men jag tycker att den inte bara antyder utan skriver rakt ut vad man kan göra.

I boken är läget, tillståndet, egentligen förtvivlat. Men ändå denna sega, stubblika envishet. Kanske blir frågan inte varför Axel Lindén gör motstånd, utan varför fler inte gör det.
– Jag tror att det har att göra med hur våra liv är strukturerade. Folk bryr sig inte, eftersom de inte har något viktigt för sig i sina liv. För mig är att arbeta med skogen att hålla fast vid något. Det är en flykt från konsumtionen och de stora köpladorna utanför Linköping. Det finns inget som kan bli viktigt i ett sånt sammanhang.

Axel Lindén har sina rötter på gården, men det var inte självklart att han skulle hamna här som vuxen. Han sökte sig till universitetet, den akademiska världen, det urbana livet. Han är doktor i litteraturvetenskap med en avhandling om den danske modernisten Herman Bang. Men i längden gick det inte. Han stod inte ut med kraven på att hela tiden ha något att säga, klättrandet och jämförandet.
– I litteraturen försöker man ju beröra saker på djupet, och i varandra. Samtidigt byggde det akademiska så mycket på det hierarkiska och karriärinriktade. Det blev en konstig krock.

Så: vägen gick skrivandet gick genom kroppen, fåren och träden. Berättelsen är rak och enkel, med ett språk som står ganska glest som raka stammar på sidorna. Ingen lösning finns på någonting. Ändå är prosan ofta underskruvad och mycket rolig.

I en nyckelscen går bokens Axel Lindén på möte med den lokala skogsföreningen. Både läsare och författare förstår hur det kommer att sluta när han tar till orda på mötet. Måste skogen verkligen betraktas som kapital? Måste avkastningen maximeras? Orden faller platt. Det mumlas och muttras och fnissas. Efteråt står Axel Lindén och väntar på ordföranden. Utan att tänka kastar han, trotsigt och på impuls, en snöboll på honom. Slagsmål uppstår, de rullar runt i snön.

Axel Lindén skrattar när jag frågar.
– Först tänkte jag att jag inte skulle svara alls om någon tog upp det där. Bara humma lite. Men nej, jag slogs inte med någon. Men jag tycker om scenen, hur den beskriver vad som händer när orden tar slut och nävarna tar vid. Han som var ordförande på det där mötet har varit frågande efteråt och skrivit lite saker på Facebook. Axel Lindén fnissar lite.

Fyra barn finns i familjen nu, de flesta tonåringar. De vill leva vanliga liv, köpa grejer, spela tv-spel. Jag frågar om han försöker få med dem på sitt civilisationskritiska projekt.
– Nä, aldrig. Jag bara lägger mig platt.

I boken spelar dottern en viktig roll. Till exempel vill hon inte ha ett hus fullt av flyktingar. Hon ifrågasätter föräldrarnas motiv, och Axel Lindén ger henne delvis rätt. Han skriver: ”Att identifiera sig som god kan bara leda till självförakt.”

Vad vill du säga med det?
– Det är en formulering som jag gillar väldigt mycket. Jag gör det jag gör, arbetare i skogen och tar emot flyktingar för att jag har lust. Helst vill jag inte att någon ska veta något av vad jag gör, jag gör det för min egen skull. Men min dotter har inget val, hon lever i världen. Då blir de här gärningarna en del av en identitet som hon själv inte väljer. Hon tycker illa om det, och jag förstår henne.

Om detta handlar väl boken också. Politik, godhet, allt för stora ord, det blir hyckleri, krocken blir för brutal med världen så som den ser ut. Kvar finns att vända sig bort. Men inte mot uppgivenheten, utan mot handlingen och det som uppstår i marginalen när något görs och inte bara sägs. I detta finns en frihet.
– Jag har ingen idé om att skriva böcker som ska bli lästa av jättemånga människor. Det finns också författare som inte blivit lästa alls under sin levnad. Men själva skrivandet är också en handling. Och om någon enstaka person läser så räcker det för mig.

Till slut frågar jag om pojken, han som skulle utvisas, Axel Lindéns barn.
– Han har fått tillfälligt uppehållstillstånd. I praktiken är hans liv räddat. De kommer inte att skicka ut honom, vilket var risken tills för bara några månader sedan. Jag väljer att säga att det har ordnat sig, min fru säger att det inte är klart än. Hon är jurist, hon är så arg och bitter på alla fel myndigheterna begå. Det hela har lämnat en skitsmak i munnen.

Solen skiner. Vi kliver över betesmarken in mot träden.
– Det är ett lövparti här, med mycket al och björk. Vissa granar som stått här har blåst ner. Vilket känns mycket tillfredsställande, eftersom de är industrins favoritträd.

Axel Lindén ler stort och berättar hur mycket han hatar stora skogsmaskiner. Han säger att han njuter av livet, för det mesta. Han ser glad ut.

Det verkar vara hans naturliga, personliga, tillstånd. Också ett slags motstånd, tänker jag.

Publisert:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson , Jenny Åsell och Elvira S Barsotti
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET