Marknaden äter sig in i våra hjärnor
Kulturjournalistiken måste höja blicken i övervakningskapitalismens tid
Kulturen har alltid levt i en värld styrd av pengar. Men det nya i vår tid, och nu måste detta börja sjunka in, är att marknadens mekanismer i dag inte bara invaderar våra yttre världar utan också de inre.
Den större frågan för både kulturbranschen och kulturjournalistiken är vilken plats det fria tänkandet över huvud taget har i en värld där övervakningskapitalismen allt mer invaderar jaget. Kulturvärlden måste intressera sig för sina materiella förutsättningar i bredare mening, inte bara när det handlar om statsbidrag. Blicken måste höjas.
Det är nu drygt ett år sedan jag tillträdde som kulturchef i Aftonbladet. Min företrädare Åsa Linderborg sade följande när jag skulle börja: Din största tillgång är att du inte är en del av den här världen. Det var menat nästan helt som något uppmuntrande, och det var korrekt i sak. Jag kommer utifrån.
Jag vet inte om det är en bra drivkraft, men sanningen är att jag på ett sätt känner outsiderns hat mot kulturetablissemanget, vad det nu är. Jag uppfattar den här världen som inåtvänd, och jag tycker att det är obehagligt att jag är blind för dess maktstrukturer. Jag har lite halvhjärtat försökt förstå den, men den är som en lök utan kärna. En enda person jag pratat med, författaren Stefan Lindberg, har hittills erkänt att ja, han är på insidan.
När konflikter om makt och ekonomi upphör så är det som återstår kulturkrig och ja, moralism.
I ett år nu har jag försökt få fatt på vad kulturjournalistik är och vad den är till för. Jag vill försöka avkräva mig själv ett svar på detta nu när jag fått en känsla för uppdraget men innan jag helt institutionaliseras.
I sin nya bok Litteraturens slut kritiserar Aftonbladets litteraturredaktör Sven Anders Johansson det han uppfattar som en moralistisk riktning i samtidslitteraturen, och i kritiken. Han kopplar tendensen till politikens reträtt och kapitalismens hegemoni. När det inte går att påverka verkliga maktförhållanden blir strider om ord och språk allt viktigare.
Resonemanget liknar det Zadie Smith för i sin essä till litteraturens försvar i New York Review of Books från 2019. ”Språket finns där, inom räckhåll, och vi har makten att förändra det, ibland radikalt. Detta samtidigt som många materiella förhållanden – ojämlikhet, rättssystemet, migration, krig – är skrämmande omöjliga att påverka. Språket blir ett bekvämt slagfält.”
Det ligger mycket i detta. När konflikter om makt och ekonomi upphör så är det som återstår kulturkrig och ja, moralism. För en vänster som är intresserad av materiella förändringar är det förödande.
Jag håller med Sven Anders Johansson om mycket, och den debatt han väcker är central. Själv delar jag ändå snarare författaren Måns Wadensjös bild, att den samtida litteraturen lider av en angelägenhetskris, snarare än att vara fast i den politiska korrektheten. Eller hänger det ihop? Som Wadensjö skriver: ”Vad vi än önskar, är den samtida litteraturen inte något avantgarde utan en konservativ, nästan reaktionär subkultur.” Jag uppfattar liksom han att den vänder sig mot sig själv, både i sin tematik och i sitt ekosystem.
För mig som kommer utifrån är det chockerande att konstatera hur svaga och få trådarna i dag är mellan ”kulturvärlden” och resten av samhället. Politiker verkar över huvud taget inte läsa böcker eller kultursidor, se en konstutställning eller gå på teater.
Resultatet blir ett slags balkanisering av samtalet, där ett verkligt meningsutbyte ofta uteblir. Det som formar samtalet är de snabbt uppblossade vredesstormarna i sociala medier.
Lägg till detta att de flesta kultursidor i dag finns i liberala eller konservativa tidningar, där radikala idéers sprängkraft regelmässigt ignoreras eller förminskas. Samt det faktum att det verkar existera ett slags neuros kring Dagens Nyheter, som behandlas med en skräckblandad, för den utomstående snudd på komisk respekt. Det handlar givetvis delvis om rädsla och pengar, om en krympande frilanskaka, brist på tid att läsa och tänka, och fasta anställningar.
I den internationella idédebatten finns i dag gott om alternativ till dagens samhällssystem. Vi vet att vi står inför en klimatkris som kommer att tvinga oss att leva annorlunda. Kulturjournalistiken är den enda plats där idéer om framtiden kan diskuteras och levandegöras. Men då måste diskussionen politiseras och skärpas och inte stanna vid att konstatera att frågor är ”viktiga”.
Sven Anders Johansson vill möta samtidens moralism med att försvara det estetiskas autonomi. Jag menar att det också, samtidigt, kan handla om att blottlägga konflikter, tvinga fram det politiska.
Du gillar true crime , deckare eller romantik? Då kommer du att få liknande mellanbra innehåll med samma optimerade storylines och lagom kittlande konflikter.
I detta har Aftonbladet Kultur ett särskilt uppdrag, som den enda stora kultursida som bottnar i en klassanalys och en radikal samhällskritik. Det som är mest glädjande från det gångna året är den tydliga längtan som finns från läsarna efter texter och innehåll som bryter sig ur den svartvita logik som Johansson varnar för.
De senaste åren har nätets och de sociala mediernas logik diskuterats, med fokus på farorna för demokratin. Men samma mekanismer drabbar även kulturen.
I pandemin har jag och många med mig stirrat som får på Netflix, och de streamade böckerna slår försäljningsrekord. De stora plattformarna samlar in data om oss och matar oss med mer av samma. Du gillar true crime , deckare eller romantik? Då kommer du att få liknande mellanbra innehåll med samma optimerade storylines och lagom kittlande konflikter.
Det är en passiviserande och fördummande värld, och pandemin har accelererat den utvecklingen. Som Unga Klaras ledartrio Stefan Hansen, Farnaz Arbabi och Gustav Deinoff skrev nyligen i ett viktigt inlägg så har det offentliga samtalets grundläggande uppbyggnad på mycket kort tid förskjutits till vinstdrivande plattformar och individualistiska algoritmer.
Kulturjournalistikens uppgift och plats är paradoxal, som den alltid har varit. Den måste samtidigt försöka vara en motvikt till algoritmernas förminskande logik och verka på marknadens villkor. Den måste kräva plats för estetiska upplevelser och samtidigt vara ett universitet för flertalet. Den är, i sig, ett slags motståndshandling genom sin blotta existens, men bara om den orkar vara just fri.
Jag har själv levt en stor del av livet i en dubbel verklighet. En på ytan, med tydlighet och rationalitet och argument. Och så en annan verklighet inne i mig. Fullt av passioner, motstridigheter, våld, ömhet, kaos och sorg. Det är mitt läsande, mitt inre liv. Mellan dessa världar har det alltid varit stängt. Insikten har nu nått mig att detta förminskar mig, som människa.
Om opinionsjournalistiken – där jag tidigare varit verksam – handlar om att söka svar så bottnar den bästa kulturjournalistiken i tvivel, nyfikenhet, en fråga. I ett idealtillstånd är kulturjournalistiken en plats som tvingar världar att öppnas mot varandra. Den yttre mot den inre. Den politiska världen mot de radikala idéerna. Litteraturen mot läsarna. Tvivel utesluter inte ställningstagande, tvärtom. Däremot gör den omprövning möjlig.
