”Robinson” förebådar kapitalismens död

Det är inte svälten som får mig att mentalt tacka nej till medverkan – det är new public management

”Robinson” sänds just nu i TV4.

Den här säsongen av Robinson har lett mig fram till ett beslut. Jag kommer inte att ställa upp i programmet. Det handlar inte om min lätt dramatiska inställning till mat: att jag inbillar mig ligga på svältgränsen varje gång jag missar en måltid. Inte heller om att jag brukar få såna där skämmiga soleksem av värme. Det beror inte ens på att jag saknar den fysiska envishet som på Robinsonspråk heter ”pannben”. Nej, istället är det seriens nya new public management-modell som fått mig att tacka mentalt nej.

Det går nämligen inte ens att ligga utmärglad på en strand längre utan att det ska dyka upp en ”coach” som ska berätta att livet är vad man gör det till. Årets programledare, den före detta elitsoldaten Petra Malm, ägnar två avsnitt åt att föreläsa för deltagarna om vikten av att inte ”låta sig styras av omständigheter”. ”Är man proaktiv styr man över sitt eget liv”, förklarar hon för de trötta och hungriga deltagarna.

Nu kan både diagnoser och trauman övervinnas med en flåsande röst som säger åt oss att sluta klaga på sakernas tillstånd

Men tro inte att coachiferingen av reality-tv började på reklamkanalerna. Nedskärningarna i psykiatrin visade sig först i offentligt finansierade medier. I dejtingprogrammet Vi eller aldrig, där ett gäng par ska bestämma sig för om de ska göra slut eller fortsätta vara tillsammans, byttes första säsongens psykolog ut mot en ”coach” i säsong två. Enligt coachen Philip Diab går allt att coacha sig igenom – må det vara lite lätt psykisk misshandel eller kontrollerande pojkvänner. Det är inställningen som räknas!

På ”ledarskapssajten” motivation.se läser jag att Sverige är det femte största landet i Europa när det kommer till antalet certifierade coacher. Inte konstigt att BUP i Malmö har personalbrist eller att storstadspsykiatrin larmar om nedskärningar. Nu kan både diagnoser och trauman övervinnas med en flåsande röst som säger åt oss att sluta klaga på sakernas tillstånd.

 

TV4:s Nyhetsmorgon stämmer in i DIY-psykologin. En mörk morgon i november tvingas vi lyssna till Christina Stielli, som enligt sin hemsida föreläser om allt från “arbetsglädje” till ”balans”.

”Jag vet inte om ni märkt det men det är så mycket arga människor på stan”, hävdar Stielli och fortsätter: ”Om man fokuserar på krig och bedrövelse påverkas man”. Hon uppmanar tittarna att inte ”knarka nyheter” utan istället skriva ner vad de är tacksamma för. Låt gå. Här är min lista:

1. Jag är tacksam över att stora delar av vården fortfarande är offentligt finansierad.

2. Jag är tacksam över att jag slipper vara med i Robinson.

3. Jag är tacksam över min starka tro på att detta är kapitalismens sista panikslagna suck. En coach som skriker att utsvultna ska tänka proaktivt? Så låter ett system som gett upp hoppet om sig självt.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln