Terroristerna söker döden – inte Gud
Martin Aagård om boken som kullkastar bilden av jihadistiska självmordsbombare
Om du möter en välrakad, nybliven småbarnspappa i adidasbrallor som spelar Call of duty, älskar Scarface, gillar att dricka bärs och ragga på krogen så kan det vara läge att bli misstänksam.
Du kan nämligen ha med en potentiell självmordsbombare att göra.
Om personen dessutom tränar tae kwondo bör du dra öronen åt dig ordentligt. Kampsportsklubbar har nämligen varit betydligt viktigare än moskéer för att skapa jihadistceller i Europa.
Lämpligen bör du snabbt kontrollera om han flyttat hit från ett annat land. Då är nämligen risken att han är en blivande IS-krigare inte lika stor.
Signalemenet, som naturligtvis inte är allvarligt menat, bygger på några av de slutsatser en av Frankrikes främsta terroristexperter, sociologen Olivier Roy gör i sin fantastiska lilla skrift Jihad and death – the global appeal of islamic state som nu finns i engelsk översättning.
En sylvass och bitvis dråpligt formulerad bok där Roy granskat ett hundratal fransktalande terroristers bakgrund och motiv. Individer som 1994–2016 angripit mål i Frankrike eller Belgien och/eller rest till Levanten för att delta i kampen för ”global jihad”.
Här återfinns några av vår tids mest brutala attentatsmän – de som attackerade Bryssel, Charlie Hebdo, Bataclan och prästen Jacques Hamel.
Och Roys inte helt okontroversiella skrift (han har en en hård kritiker i den konservative islamologen Gilles Kepel) plockar metodiskt isär den konsensus som råder i synen på den islamistiska terrorns orsaker.
Den nya våg av terrordåd som drabbat Europa beror nämligen inte alls på att islam har radikaliserats, enligt Roy.
Tvärtom.
Det är något annat som hänt.
Terrorism i sig är inget nytt – snarare ett riktigt 1800-talsfenomen. Inte ens självmordsbältet är nytt, det uppfanns av tamilska tigrarna redan på 80-talet. Det som förändrats sedan 2015, då IS övertog al-Qaidas roll som paraplyorganisation för den internationella terrorn är en helt ny ”systematisk” vilja att dö hos gärningsmännen. En nihilism som enligt Roy är helt central för denna nya våg av massmördare.
Det är en märklig utveckling eftersom självmordsterrorismen i grunden är irrationell: att använda en soldat en enda gång är inte särskilt effektivt, de åsamkar i slutändan inte sina fiender särskilt stora skador och dessutom fördömer islam självmord eftersom det stör Guds vilja.
Det finns ingen egentlig koppling mellan västvärldens arga, unga muslimer och den moderna terrorismen. Rasande Palestinaaktivister och bilbrännande kids i förorten transformeras inte till självmordsbombare. De har mer gemensamt med sina arga, vita kollegor i ungdomsvänstern än med IS-krigarna.
Inte heller finns några indikationer på att IS vill trigga västvärlden att angripa muslimer för att på så sätt radikalisera fler krigare. Det är en ”Houellebecq-fantasi”, skriver Roy.
Han har inte ens lyckats hitta någon glasklar klassprofil på förövarna. Många kommer visserligen från problemområden och har en karriär av småbrott bakom sig, men andra kommer från välbärgade hem i västra Paris.
Rasande Palestinaaktivister och bilbrännande kids i förorten transformeras inte till självmordsbombare.
Vissa saker är dock konstanta under de 20 år studien täcker. Mördarna är sällan invandrare, desto oftare barn till invandrare (60 procent). Konvertiter utgör 25 procent. De är (med ett enda undantag) aldrig afghaner. Ofta gifter de sig eller skaffar barn strax innan dåden.
Unikt för den islamistiska terrorn är också att många dåd genomförs av brödrapar. Hälften i Bryssel-Bataclan-cellen var bröder. Grupperna består alltid av extremt tajta nätverk: barndomsvänner, syskon, fängelsekamrater. Och i varje terrorcell finns minst en person som haft kontakt med en tidigare terrorcell.
Att syskon spränger sig tillsammans hänger samman med att terrorismen inte heller är en postkolonial revolt, som många trott. Den bottnar snarare i ett generationsuppror av barnen till migranter från kolonierna.
De unga terroristerna åker inte till sina föräldrars hemländer för att kriga, och angriper inte heller de västländer som ansvarar för deras olyckor. Tvärtom. De vill inte utkämpa sina föräldrars krig. De vänder sig mot sina föräldrar och deras religion.
Roy låter nästan som en Sverigedemokrat när han skriver att ”avkulturifieringen” av andra generationens invandrare är ett av skälen till att de söker sig till jihadismen. De har vänt ryggen till sitt arv. Men hans udd är inte riktad mot mångkulturen utan mot de franska lagar som förbjuder religion i det offentliga rummet – Laïcité.
Genom att straffa ut islam (och alla andra religioner) från offentligheten blir religion något som kommer i händerna på de självlärda. Sekularismen skapar en bokstavligt talat andefattig miljö där hemmasnickrad jihadism kan frodas.
Många terrorister kommer också från länder som försökt bekämpa mångkulturella enklaver genom att tvinga på dem en sekulär ledkultur – före detta Sovjet och Frankrike. Att tala franska är för övrigt ett av de säkraste tecknen på att någon är en potentiell självmordsbombare.
Så IS-krigarna är inte hjärntvättade av irrläror. De har knappt kommit i kontakt med religion i vanlig mening. Hadditerna använder de som Maos lilla röda. En skrift där man kan hämta citat, lämpliga att slå i ansiktet på folk. Roy sträcker sig så långt som att hävda att IS inte ens är salafister. Skillnaderna dem emellan är helt enkelt för stora.
En bidragande orsak till IS popularitet är enligt Roy att den yttersta vänstern gav upp sina universalistiska anspråk
Och terroristerna söker krig. Inte Gud.
Dessa "jihadnomader" reser inte till Mellanöstern för att leva i ett kalifat. Utan för att dö. Propagandakalifatet IS erbjuder ett sätt att ge deras dödslängtan ett ärofullt slut.
Ett slags ”suicide by jihad”.
Roy drar paralleller till andra våldsamma generationsuppror som den maoistiska kulturrevolutionen, röda khmererna och till viss del Baader Meinhof. Alla ville de utrota staten, minnet av det förflutna och saknade respekt för människoliv.
Och en bidragande orsak till IS popularitet är enligt Roy att den yttersta vänstern gav upp sina universalistiska anspråk och i stället valde att börja kritisera globaliseringen. Sedan dess har den blivit allt mer nationalistisk och populistisk. Så till den grad att vänstern i dag är rent provinsiell, skriver Roy.
När den universella vänstern försvann var al-Qaida och IS de enda som fanns kvar på ”marknaden” för rebeller på jakt efter internationella uppdrag. De enda som kunde ”förvandla förlorare till hjältar” klä dem i ninjakostym och erbjuda ett sätt att hämnas på samhället. De enda som erbjöd ”radikal, global protest”.
Det är detta resonemang som leder Roy till sin omdiskuterade slutsats; att det inte är islam som radikaliserats, utan radikalismen som islamiserats.
En snygg formulering. Men vad menas?
Helt enkelt att radikaliseringen alltid kommer före rekryteringen.
Det är inte islam som radikaliserats, utan radikalismen som islamiserats.
Vem som värvar dessa dödslängtande män är egentligen sekundärt. För tre år sedan var det al-Qaida, i dag är det IS. Så vi stoppar inte den europeiska terrorismen genom att bomba bort IS, menar Roy.
Roy tvekar till och med att använda ordet ”rekrytering” eftersom radikalismen är ett medvetet val och terroristerna själva söker sig till uppdraget. Precis som Uber begrep att det redan fanns en proletariserad klass arbetare som skulle ställa upp på deras usla villkor, insåg IS att det fanns en pool av suicidala volontärer som kunde exploateras för att förverkliga deras syften. Det enda de behövde göra var att visa att de var värst.
Och trots att merparten av alla attacker i Europa mellan 2001-2015 begåtts av al-Qaida och IS aldrig genomfört något dåd som ens är i närheten av 9/11 är IS helt enkelt mycket bättre på att injaga fruktan. Inte minst på grund av deras teatrala, sadistiska avrättningar, som enligt Roy repeteras noga innan filmningen.
Vad som i grunden skapar denna dödslängtan bland ungdomar har Roy få svar på. Men den narcissistiska självmordskulten är ett fenomen som går långt utanför terrorcellerna i Europa. USA såg 50 massmord begångna av ungdomar mellan 1999-2016. Columbine-mördarna, Batman-mördaren, German wings-piloten, lever alla i samma samhälle som Europas IS-krigare. De talar samma språk, har samma adidasbrallor, dricker samma bärs och spelar samma spel. De är alla en del av den moderna, digitala ungdomskulturen.
Så när till exempel Erik Helmerson på DN:s ledarsida (15 juni) hävdar att de svenska IS-rekryterna är beviset på ett ”integrationsmisslyckande” och att de lever i ”parallellsamhällen” skulle inte Roy hålla med. IS-krigarna lever mitt i vårt västerländska samhälle, menar han. Det finns jihadistiska rappare, bikers och mangafans, men ingen av dem kan särskilt mycket om konflikterna i Mellanöstern. De talar inte ens arabiska, utan svenska, franska och engelska.
Huruvida de i grunden är psykopater eller inte tycker Roy är mindre viktigt. Det intressanta är att IS erbjuder en berättelse där deras handlingar kan rättfärdigas. Dagens galningar ”tror inte längre att de är Napoleon, de tror att de är IS-medlemmar”.
Vad ska då göras?
Motvalls som han är svarar Roy egentligen bara på vad som inte bör göras.
Den enda skada terrorismen kan göra på våra demokratiska institutioner är den vi själva åstadkommer. IS kan aldrig avskaffa mänskliga rättigheter i Storbritannien, det kan bara Theresa May göra.
Hårdare sekulärt tryck leder ingen vart. Salafismen är en arbetarklassreligion. Att som fransmännen försöka förbjuda huvudduk på universiteten fyller inget syfte.
Lika meningslöst är det att bekosta statliga imamskolor för att religiösa företrädare ska ”avradikalisera” jihadister. Att vara imam är ett underbetalt yrke med låg status. Att tro att högutbildade liberaler ska söka sig till ett arbete där du lever på allmosor och jobbar i svåra problemförorter är inte realistiskt. Precis som inom katolska kyrkan kommer det lägre prästerskapet att fortsätta rekryteras från tredje världen.
Och, som sagt, tae kwondo-klubbar har ändå spelat en större roll än moskéer för att skapa de tätt sammansvetsade grupper som idag mördar barn på Europas gator.