Europeisk identitet? Herregud!

Kalle Holmqvist om varför vi måste prata om EU istället för Brexit

Boris Johnson. Imorgon vet vi om han blir ny ledare för Tories.

Sverige har snart varit EU-medlem i 25 år. Men EU diskuteras allt mindre. Istället pratar vi om Brexit.

Visst, en hel del brittiska folkvalda är stollar, som hämtade ur Monty Pythons Upper Class Twit of the Year. Men vi kanske borde sluta älta Brexit och börja tala om vad EU är och gör – mot Grekland, mot flyktingar (varav många flytt från problem som EU har varit med och skapat) och mot tredje världen.


Genom EU:s nya handelsavtal med de sydamerikanska Mercosur-länderna ska regnskogen i Amazonas skövlas, vilket vore katastrof för klimatet. Det blir lätt så när högerpolitiken är inskriven i fördrag och direktiv. Och det är ingen slump att EU plundrar fiskevatten och ödelägger jordbruk i Afrika.

EEC/EG/EU bildades bland annat för att återta Europas kontroll över de forna kolonierna, vilket Stefan Jonsson och Peo Hansen har skrivit om i boken Eurafrika. Ett annat syfte var att återupprusta Västeuropa. Att kalla EU ett fredsprojekt är propaganda, inte fakta.

Öppna valfri historiebok och förskräck dig över den europeiska identiteten

EU:s eget informationsmaterial vräker ut euronationalistiska, och totalt ohistoriska, föreställningar om ett ”Europa”, som tydligen har ett ädelt arv och måste hålla ihop mot omvärlden. I EU:s strategiska agenda 2019–24 är en av prioriteringarna att främja ”Europas intressen och värden i ett globalt sammanhang”. EU ska ”investera i kultur och i vårt kulturarv, vilka är centrala för den europeiska identiteten”.


Den europeiska identiteten? Herregud. Öppna valfri historiebok och förskräck dig över den europeiska identiteten.

EU militariseras snabbt och Sverige hänger på. Fast vi skulle kunna lämna försvarssamarbetet Pesco, på samma sätt som vi tackat nej till EMU. Och vi skulle kunna försöka bryta mot EU:s regler. Det vore att göra det bästa av situationen, så länge vi är kvar. Men vi ska inte låtsas att EU kan reformeras i grunden.

Det sägs att opinionen har blivit EU-positiv. Men den är inte lika positiv som för 30 år sen. Enligt en undersökning från arbetsgivarföreningen SAF 1990 ville 67 procent söka medlemskap i EG/EU. Bara 15 procent sa nej. Även Miljöpartiets och Vänsterpartiets väljare var för EG.


När frågan diskuterades mer, svängde opinionen. Det blev nästan nej i folkomröstningen 1994 trots ja-sidans närmast obegränsade kampanjresurser, och Sverige hade under många år en av Europas mest EU-negativa befolkningar.

För dem som läste på blev det nämligen tydligt att EU var ett antidemokratiskt supermaktsprojekt som byggde murar och plundrade fattiga länder. Det är det fortfarande. Därför talar EU-försvararna hellre om Brexit än om EU.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln