Politiker kan lära sig mycket av influencers
Ska vänstern ha en chans mot högerpopulismen måste de finnas kvar på sociala medier
“Det är ofta jag får hat, jag orkar inte det”, svarar en av de influencers som fått frågan från Kulturnytt i P1 om att uttrycka sig politiskt på nätet. Nästan alla partier säger nej till betalda samarbeten med influencers. Moderaterna säger att det ”beror på”.
Politiker och influencers ska helst hålla sig så långt ifrån varandra som möjligt verkar vara den allmänna uppfattningen. En influencer ska inte ägna sig åt politik och en politiker ska framför allt inte efterlikna en influencers manér. Även om stora följarskaror lockar bör en politiker göra det enda värdiga: gå runt i kostym eller dräkt och hålla sig till sina talepunkter. Allt annat vore populistiskt och att sälja ut sin själ.
Ebba Busch och Annie Lööf hamnar ofta i skottgluggen, när de pushar gränsen för vad en politiker kan och bör göra på sociala medier. Starta en Youtubekanal där man (Lööf) “reagerar på sig själv i partiledardebatten.” Hmm. Klä upp sig inför en gala man inte är bjuden på. Nej.
Den som skriker högst syns mest, och de som testar okonventionella och högljudda metoder i sin valstrategi är oftast de som har minst att förlora. Med ett drastiskt utspel på Twitter eller en Jimmie Åkesson i knasig hawaiiskjorta i Almedalen kan politiker som vågar ta ut svängarna locka till sig väljare vars enda kriterium är att det ska kännas som “något nytt”.
Så beskriver den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe det i en intervju i Göteborgs Posten 2019. I och med den nyliberala våg som bäddar ner både högern och vänstern under samma överideologi – där marknaden är det enda som styr – skapar det misstro mot ”etablissemanget.” Högljudda systemkritiker från framför allt högern blir starkare och där skapas denna längtan efter det nya.
En pandemi och ett krig senare har det inte riktigt funnits utrymme för vänsterpopulism
I Mouffes uppmärksammade bok Till vänsterpopulismens försvar diskuterar hon hur man kan bemöta högerpopulism. Är det genom att ständigt vända den ryggen och ignorera den när den kryper förbi oss? Eller är populismen ett symtom som snarare behöver behandlas? Att utrota den är inte ens ett alternativ längre.
När boken lanserades 2019 menade Chantal Mouffe att de kommande årens politiska konflikter kommer stå mellan högerpopulism och vänsterpopulism. En pandemi och ett krig senare har det inte riktigt funnits utrymme för vänsterpopulism. På så sätt kvarstår problematiken där högerpopulismen grasserar fritt. Mouffe menar att detta kan innebära risker för demokratin, men också möjligheter.
Det som händer nu är att Sverigedemokraterna är det parti i Sverige som är störst i samtliga sociala medier. Enligt den Maktbarometer som Medieakademin tagit fram delar partiet på prispallen med Therese Lindgren och Joakim Lamotte. Vad för reell makt det faktiskt genererar när man får många delningar på en raljant video är svårt att säga. Däremot är det ett sätt att fånga upp dem som inte nås av traditionella medier. Att politiker syns på andra plattformar eller i andra sammanhang än debattsidor och på presskonferenser är avgörande för att folket inte ska känna sig frånkopplade från det politiska styret.
Med den argumentationen borde politiker inte vara mindre på sociala medier, utan snarare öka sin närvaro. Samtidigt stänger Socialdemokraterna ner sitt Twitterkonto och menar att de “istället finns på gator och torg, för samtal på arbetsplatser och i trappuppgångar när vi knackar dörr”. Man går ett steg fram och två steg bak.
Det egentliga problemet är ju att många inte vet hur man är intressant på internet. Jag förstår att man gärna kallar sig själv för digital analfabet och ber en yngre pressis ta hand om ens kanaler när större delen av det politiker publicerar blir till memes, eller i värsta fall, grund för att tvingas avgå (hej Sabuni).
Men det finns också sätt att nå ut utan att leka influencer eller bli skrattad åt. Ibland måste man lära en gammal hund att sitta. Att de kan lära sig av influencers råder det ingen tvekan om.
Folk vill komma nära och inte bara konsumera en persons åsikter eller kläder, man vill komma åt en livsstil. Något bortom det materiella – även om influencers får oss att tro att vi kan konsumera oss till att bli lika lyckliga/snygga/framgångsrika som dem. Men sociala medier erbjuder en unik möjlighet som tidigare politiker inte haft, en närhet som inte går att säga nej till. Att låta högern härja fritt är både dumt och småsint.
Det är viktigare än vi tror att väljare kan identifiera sig med sina ledare på andra plan än politiskt
En som förstått hur man kommunicerar med andra metoder är Emmanuel Macron, som lät sig fotograferas i hoodie och jeans inne på Élysée-palatset. Säkert inspirerad av president Zelenskyj, som sedan kriget bröt ut i Ukraina varit klädd i militärgrön t-shirt och fleece för att visa att han står med sitt folk. En annan är Finlands statsminister Sanna Marin, som var klädd skinnjacka och svarta tighta jeans under en presskonferens. Kanske är tiden för trånga uniformer förbi?
Det är viktigare än vi tror att väljare kan identifiera sig med sina ledare på andra plan än politiskt. För samtidigt står Putin iklädd något som för världen ser ut som en vanlig dunjacka. I verkligheten kostar den 130 000 svenska kronor. Ett hån och ett ställningstagande som inte är omedvetet.
Social status och digitalt kapital hänger ihop. Att kritisera Margaux Dietz eller andra influencers som försöker lotsa in sina följare i någon typ av politisk tankegång är onödigt. I mångas öron låter hon som en femteklassare som knappt orkat googla – men för andra är detta det närmaste politiken de kommer under ett valår.