Så nära PJ Harvey – men inte igen
Rockstjärnan bjöd på unik peep show under inspelningen
När glaskonstnären Sara Mannheimer romandebuterade med Reglerna 2009 var det med en rad som återkom som i en fuga: ”Skapandets skapelse som kan komma att komma”.
Jag bär den med mig in på Espace Miramar i Cannes, till en ren liten utställning av Hans Hartung-grafik. 27 målningar, som ett hommage till konstkritikern Daniel Cordier som försvarade Hartung när New York-skribenterna tävlat i att sabla ner hans utställning på the Met 1975.
Jag är ensam i utställningssalen, och fastnar framför en tv-skärm. Där rullar en kvartslång dokumentärfilm från 1947. En 25-årig Alain Resnais besöker Hartungs ateljé, och 16-millimetersfilmar målaren i arbete. Inget ljudspår, ingen färg. Konstnären, penslarna, duken. Resnais gör en poäng av att zooma in en skiva som läggs på en grammofon: Bach.
Bilderna skär in i varandra. Bach lägger sig över duken, skivans spår dubbelexponerat i svärtan.
”En introduktion till hjärtat av skapelsens hemlighet” skrev 50-talskritikern Pierre Descargues.
Så är det dit vi ska nu? Till skapandets skapelse som kan komma att komma?
När samtidshistorikern Rasmus Fleischer gungade igång den digitala diskussionen med sitt postdigitala manifest häromåret pekade han ju på det. Att överflödstsunamin av tillgänglig musik gör urvalet lika viktigt som musiken, att rummet, delaktigheten och den kollektiva, levande erfarenheten blir själva konstruktionen av kultur; här, nu, närvaro.
”Kulturfenomen befinner sig i ständiga kretslopp mellan digitalt och analogt, mellan universell tillgänglighet och temporär lokalisering” skriver Fleischer. Musiken äger rum. När Jonas Hassen Khemiri fick Expressens teaterpris häromveckan lovebombade han direktheten i konstformen:
”Teatern kändes så modern” sa han. ”Man var tvungen att dela ett fysiskt rum. Totalt omöjligt att ladda ner och se i efterhand”.
Den senaste månaden har indie-musan P J Harvey öppnat dörrarna till projektet Recording in process i en källare under flådiga Somerset House i London.
Under 30 dagar spelar hon in sitt kommande, nionde album i en glasbur.
Vi är ett trettiotal åt gången som får Peeping Tom-tillgång till att titta på den kreativa processen. Musiken före musiken.
Det finns inga omedelbara, påtagliga nyheter för den som någon gång suttit i en musikstudio. Vi viskar och tittar, vi ser och hör allt medan de varken ser eller hör sin publik. Det påminner om ett förhörsrum på film.
Producenten Flood fläker ut sig på ena sidan med en mikrofon som dirigentstav, PJ Harveys eviga parhäst John Parish håller låg profil, musikerna står i en halvcirkel kring PJ. Två Philippe Starck-vita soffor ramar in bilden, det leks med textfragment (”and watch them fade out” … ”I heard it was 28 000”), saxofonisten/Damon Albarn-kumpanen Mike Smith testar en falsettstämma som avfärdas till slut.
”Yeah, but it was fun, that” fnissar han.
Vi får se på i trekvart, innan vi lotsas ut igen. Det är Warhol och Duchamp i det postdigitala. Det semiprivata blir semipublikt, åskådarna blir en del av skapandets skapelse, den som kan komma att komma. Om det är demokratiskt eller elitistiskt (biljetterna sålde slut snabbt, tillgången är extremt begränsad) är oklart, det intressantaste är de multipla perspektivförskjutningarna mellan vem som är åhörare och meningsbyggare. Inget får spelas in, inget får fotograferas, ögonblicket föds och dör.
I sin text om det postdigitala skriver Rasmus Fleischer om No Music Day, projektet med en musikfri dag per år för att göra upplevelsen av alla andra dagars musikström mer exklusiv och medveten.
Recording in process avslutas med att ljudet stängs av och att publiken leds ut. I Resnais-filmen var ljudet aldrig där, men när jag stått framför tv-skärmen tillräckligt länge började det sjunga i väggarna bakom grafiken.
Det var inte Hartung, det var en elevkonsert i rummet bredvid. Och det var inte Bach, utan Sjostakovitj.
Men det ägde rum. Och det kommer aldrig att äga rum igen.
