De döda manar oss
Vi som lever måste berätta historien, skriver Åsa Linderborg i sitt slutsvar i debatten om världskriget
DEBATT Andra världskriget
Den 30 januari i år skrev jag 31 ord som fick den svenska borgerligheten att gå ut i en tre månader lång strid: ”I dagens russo-fobiska klimat är det opassande att påminna om att Sovjet räddade världen från nazismen. Att vi ska vara tacksamma att det var Röda armén och inte fascisterna som vann.”
Peter Fröberg Idling – som tydligen är kränkt över att bli kallad liberal – ”summerar” nu debatten om andra världskriget på ett sätt som i flera avseenden är märkligt (Expressen 5 maj). Hans grundläggande ståndpunkter är ändå tydliga.
90 miljoner människor har dött i kommunismens namn, skriver han. (Hur den siffran står sig i ljuset av nyare vetenskaplig forskning vore värt en egen diskussion.) Josef Stalin uppskattade samarbete med nazisterna, menar han vidare. I valet mellan Nazityskland och Sovjetunionen svarar han, att det är ”som att välja mellan att dö i pest och att bli totalförlamad”.
Med andra ord menar Fröberg Idling, i likhet med de andra borgerliga debattörerna, att Sovjet under Stalin var en lika ondskefull regim som Tyskland under Hitler. Hans slutsats, som han försiktigtvis undviker att öppet artikulera, blir då att det var hugget som stucket vilken sida som vann andra världskriget. Den kontrafaktiska koalitionen Hitler – Churchill – Roosevelt hade inte varit sämre än verklighetens segerkoalition.
Jag har svårt att tro att de miljontals judar och romer som överlevde förintelsen uppfattade Röda arméns seger som att de undsluppit pestdöden för att i stället bli totalförlamade. Inte heller tror jag att den uppfattningen delas av de tiotusentals eller hundratals miljoner ryssar, polacker och andra folk i öst som antingen skulle ha förslavats eller hungerdödats om Hitler segrat (det var hans uttalade mål med Generalplan Ost).
Det sovjetiska väldet i Östeuropa efter 1945 präglades, bland mycket annat, av diktatur och ofrihet, men att likställa nivån på det förtrycket med Hitlers framfart blir en grotesk historieförfalskning.
En detalj i sammanhanget: Det foto som illustrerar Fröberg Idlings artikel är taget i Gulaglägret Vorkuta. Det var specifikt för trotskister, där fångarna arbetade ihjäl sig i kolgruvorna. (Stalins kritiker var ofta röda, vilket liberalerna ofta glömmer bort.)
Om Expressen vill ge en erkänsla åt dessa trotskister, så gärna för mig. Men till historien hör, att trots sitt motstånd till Stalin stödde trotskisterna ovillkorligt Röda armén under kriget. Om man vill understödja sin poäng med en illustration, ska man välja den med större omsorg.
Ingen har påstått att Röda armén enbart var en befriare, men Sovjets dominans över det efterkrigstida Östeuropa förändrar inte betydelsen av att ha krossat nazismen. Lika lite förminskar det amerikanska angreppskriget mot Vietnam – vars slut vi också firar i dagarna – USA:s insatser i andra världskriget.
Fröberg Idling kategoriserar andra världskrigets aktörer som ”västdemokratier” kontra ”diktaturer”. Med andra ord tycks han mena att drivkrafterna för vissa var att kämpa för demokrati och för andra att slå vakt om sin diktatur. Om inte annat så på denna punkt förtjänar Fröberg Idling att beskrivas som liberal i dålig mening.
Problemet med denna yxiga uppdelning är att en diktator stred på samma sida som en demokratiskt vald president och premiärminister, vilka i sin tur härskade över högst antidemokratiska kolonialvälden. Hur Fröberg Idling än vill tolka historien – det här är fakta.
Den kontrafaktiska trojka som jag hänvisat till i debatten – Hitler, Churchill och Roosevelt – är alls inte otänkbar. Alla tre var militanta antikommunister som gärna hade sett Sovjet krossas en gång för alla. Den geopolitiska rivaliteten dem emellan kom dock att väga tyngre.
Ingen har förnekat att Hitler och Stalin var diktatorer, och som såna satans mordiska. Men lika sant är att både Churchill och Hitler var imperialister och rasister, liksom även Roosevelt.
Churchill deltog i kampen mot Hitler för att rädda det diktatoriska – ja, faktiskt diktatoriska – och blodsbesudlade brittiska imperiet. Han var visserligen framröstad av britterna, men folken i kolonierna var inte välkomna till valurnan. Ingenstans i det efterkrigstida Östeuropa möter man en sån nivå på barbariet som i brittiska Kenya på 50-talet. Den högste ansvarige för den terrorn de första åren var Churchill.
Att britternas insatser i kriget skulle handla om demokrati, omsorg om små nationer, kultur, upplysning eller vad som helst ädelt är egennyttigt självskryt om de egna motiven. Men trots de övriga aktörernas onekligen elakartade syndaregister – Hitler och Nazityskland stod i en särklass. Just därför var det rätt sida som vann andra världskriget.
Det är på den här punkten som debatten om andra världskriget har ideologisk betydelse. De nutida krig som borgerligheten stödjer motiveras alltid med att demokratier ska bekämpa diktaturer. Med andra världskriget som fond vill de placera USA i hjälterollen då som nu.
Här skiner också igenom samma gamla rädsla för arbetarrörelsen och socialismen. Då som nu är borgerligheten rädd att det folkliga missnöjet med den krisande kapitalismen ska slå över i vänsterradikalism.
På sitt snirkliga och indirekta sätt anklagar Fröberg Idling mig och Jan Guillou för intellektuell ohederlighet. Han har inget att säga om de historieförfalskande debattörer som, stick i stäv med den vetenskapliga forskningens mittfåra, vill göra Hitler och Stalin lika ansvariga för andra världskrigets utbrott.
Han säger heller inget om dem som vill tona ned, förtiga eller rent av förneka Röda arméns krigsavgörande militära insats. Eller om dem som programmatiskt menar, att om Putin säger att jorden är rund så måste man av princip hävda att den är platt.
I sin retoriskt vackra stilövning refererar Fröberg Idling till ett allmänt ”man”. I stället för att våga satsa sig själv och sitt eget jag gör han anspråk på att företräda det sunda förnuftet på det sätt som utmärker den hegemoniska liberalismen i vår tid.
”Man” är maktens, överideologins, personliga pronomen.
”Man” är också pronomen för det "bekanta" som Hegel skriver i Andens fenomenologi. Det han betecknar som "det vanligaste självbedrägeriet”, den sortens intellektualitet ”som trots sitt prat fram och tillbaka inte rör sig ur fläcken”.
Kanske handlar den här debatten i grunden just om detta; oförmågan att ta ställning.
Fröberg Idling vill inte kallas liberal, han menar sig vara ”frihetlig vänster”. Fine, men inte heller den beteckningen ursäktar löskokta analyser. Han mumlar att ”skulden ligger tung i alla inblandade makthavares knä”. Det låter sig sägas, men vilken blir den praktiska slutsatsen?
Visst kan ”en tredje ståndpunkt” ofta vara motiverad, men här talar vi om ett krig, världshistoriens största och mest ödesdigra, där utfallet faktiskt var bestämmande för mänsklighetens framtid.
Måste man inte ta ställning för någondera sidan i ett sådant fall? Eller ska man vända bort blicken och sucka: Varför skola mänskor strida?.
”Man tänker att den berättelsen bara kan ägas av de miljoner människor som nedtrampats i döden och inga andra”, skriver Fröberg Idling. Med det perspektivet borde ”man”/Peter Fröberg Idling ta konsekvenserna och själv sluta skriva om förfluten tid, så som essäer och romaner där han ger röst åt offren för Pol Pot.
Den enda rimliga hållningen är den rakt motsatta. Eller som den formuleras på Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts grav i Berlin: Die Toten mahnen uns. ”De döda manar oss.”
Vi som lever måste berätta historien. Om och om igen.
