Hyfsad men alltför snäll satir
Ulrika Stahre om SVT:s nya satsning ”Svenska nyheter”
Med pukor och trumpeter sjösatte SVT i går kväll sin satirsatsning Svenska nyheter. Med mycket synlig amerikansk förebild, kan man säga: ensam man bakom bord som i hög fart och med gott humör roastar, häcklar och tramsar.
Jesper Rönndahl är en inlevelsefull satiriker, och även om halvtimmen ibland känns lite för lång är många vändningar fyndiga och, ja, roliga.
Varför skrattar jag då knappt? Sur och humorlös feminist? Ja, absolut. Störde jag mig, liksom Ida Ölmedal i Expressen, på denna slentrianmässiga rekrytering av en manlig komiker? Ja, kanske. Den som tittar på tablå-tv kan alltså först se Fredrik Skavlan bre ut sig, i ett program som tangerar ofrivillig satir, och sen gå vidare till Svenska nyheter som är på riktigt. Kostym efter välsydd kostym.
Detta första program dominerades av teman med 8-marsanknytning, skojerier kring om män är svin eller inte, varför kvinnor väljer dessa svin, kulturkvinnors dåliga omdöme visavi Gudrun Sjödén-kläder. Det ständigt aktuella könskriget helt enkelt, som jag misstänker att vi inte sett för sista gången. Det måste vara det vanligaste temat i den sammanlagda humor- och satirgenren (tar mig friheten nu att tjejgissa), eftersom bra humor bygger på igenkänning.
Men jag väntade mig nog en mer dagsaktuell, och tydligare politisk satir. Kulturmän, kulturkvinnor, diverse grisar av olika slag känns mer som ett uppsamlingsheat från hela hösten. Eller från alla år. Å andra sidan är politik och public service en problematisk kombination. En balanserad satir är en självmotsägelse och satir är snarare att betrakta som konst, alltså fri i förhållande till saklighets- och objektivitetskrav.
Så troligen är det därför Svenska nyheter bara fungerar lite småputtrigt bra. De riktigt stora svängarna går inte att ta. Det blir lite som när jag åker skidor: långsamt, lite motvilligt, men jag kommer ner.
