En kärleksförklaring till romankonsten

Aris Fioretos har blivit en ny författare

Aris Fioretos (f 1960) debuterade 1991 med prosasamlingen ”Delandets bok”. Sedan dess har han utgivit en rad romaner och essäer.

2011 döpte Aris Fioretos en essäbok om att skriva prosa till Skallarna. En smart, vacker och bitvis lite tillknäppt och spänd bok. Som om den fioretoska humorn den gången emellanåt gjorde resonemangen lite luddiga, drog dem mot lynnig ironi.

Att han nu fem år senare döper en bok, på samma tema, till Vatten, gåshud – ett otal ord om romanen, antyder att vi nu har att göra med en något annorlunda författare.

Den nya boken är i sin öppna kärleksförklaring till romankonsten anmärkningsvärt varm. Skarp och intellektuell, ja, men också väldigt sympatisk i grundantagandet att ­litteratur i första hand handlar om delaktighet. Och att denna verkliga inblandning kräver en konstnärlig form bortom klichéer och enkelt förpackade berättelser. För att framkalla gåshud måste romanen vara öppen mot sin vattenlika föränderlighet och mångfald.

Jag ler lite åt hur Fioretos i slutet av boken tycks landa så väl i Hélène Cixous feministiskt uppfordrande essä Medusas skratt, efter att han med jämna mellanrum fått skjuta in brasklappar av typen ”man kan tycka illa om rollfördelningen” för att göra sina övriga, buffligt manliga valfrändskaper, giltiga.

Just i reflektionerna kring det egna arbetet lyser den här essän särskilt starkt. Fioretos liknar bokens sätt att resonera vid ett fiskstim – en ­enhet som består av skiftande delar. Han försöker inte fånga in.

Och kanske är det just därför han lyckas så väl med att beskriva, eller kanske snarare gestalta, hur det är att genom noggranna, estetiska val, och tidskrävande undersökningar som fiktionen både kan berätta om det specifika, till exempel ett historiskt skeende, och utföra något ytterligare, exklusivt för konsten.

Han skriver om fjolårets roman Mary: ”Bakgrunden till boken var mindre viktig än frågan om smärtans språk och solidaritet i tider av förtryck.” En undersökning som lyftes fram, bland annat genom att utesluta namn på verkliga platser.

”Prosa är en fråga om att hitta det rätta tempot för en text” står det på ett ställe. Något som även gäller ­essä-prosa i allmänhet, och Vatten, gåshud i synnerhet. Fioretos stil är nästan spjuveraktigt vältajmad. Med drastiskt valda adjektiv, vitsigt invirade referenser, små kullerbyttor i språket som när de är som snyggast rullar synkront med de förda resonemangen.

I nya boken når Fioretos ett läge där språkarbetet känns överensstämmande med den romanpoetik han resonerar kring: inklusiv men exakt, full av snygga ­effekter och med en övertygande tilltro till fiktionens kraft.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln