Planera inte för en flyktingkris som är slut
Petter Larsson om kritiken mot förslaget att bygga jättelika ankomstläger
Under flyktingkrisen hösten 2015 tillsatte regeringen den så kallade Mottagandeutredningen. Det var en åtgärd i en paniksituation, där bostäder inte gick att uppbringa, folk sov i gymnastiksalar, högarna med asylansökningar växte till torn på skrivborden och folk fick vänta i åratal på sina asylbeslut.
I våras presenterade utredningen sina förslag, och det blev tydligt att den bakom vackra ord om hänsyn till individen led av samma kortsiktiga flyktingnoja som drabbat de flesta av de politiska partierna. Ledorden var ordning och reda och ett slags one size fits all-tänkande.
Förslagen syftade till att öka myndigheternas kontroll av de asylsökande och till att fatta snabbare beslut. Jag tänker på det som ett slags storskalig fabrik för sortering av människor, där vi riskerar att i praktiken bygga upp stora flyktingläger, där en del människor kommer att tillbringa lång tid, något jag varnat för på dessa sidor (3 april).
Kärnan består i att alla flyktingar ska samlas i ett fåtal enorma ankomstcenter. Där ska de bo i 30 dagar medan myndigheterna utreder deras fall och informerar om Sverige. De som har en chans att få asyl ska sedan direkt slussas till en kommun, redan innan de fått sitt beslut. De med sämre chanser ska stanna i centren. Alla som ska utvisas ska sedan tvingas bo i stora avresecenter.
Det påminde rätt mycket om det desperata KD-förslag som luftades 2015, om speciella, stängda flyktingzoner i Skåne. Då sågs det som en urdum och repressiv idé. Men eftersom flyktingar de senaste åren förvandlats från människor i nöd till hot mot nationen i den politiska retoriken mottogs utredningens idéer med öppna armar av regeringen i våras.
Nu har ett 70-tal myndigheter och organisationer givit sina synpunkter. Många är positiva, men nästan ingen ser till helheten, de flesta bevakar sina egna snäva intressen. Småkommunerna vill till exempel att det lilla fåtalet stora flyktingläger som planeras mycket väl ska kunna hamna i just småkommuner.
För Malmö kommun är det viktigast att hålla flyktingar borta genom att stoppa möjligheten till eget boende. Polisen vill att folk ska hållas kvar på avresecentren längre, så de slipper leta upp så många som gått under jorden.
Flyktingarnas egna perspektiv saknas naturligtvis helt. De som ska utsättas för myndigheternas åtgärder och som har direkta egna erfarenheter av vad som kan fungera saknar röst. Varför är jag inte förvånad? Sådan är ju ofta logiken även i en demokrati, att de svagaste grupperna, de som inte kan organisera sig, körs över.
Mest hoppingivande – och dramatiskt! – är att utredningens bärande idéer fullständigt slaktas av Migrationsverket, just den myndighet som faktiskt vet något om situationen.
”Utredningens slutsatser och förslag baseras på ett antagande om ett stort antal inskrivna i mottagningssystemet. Migrationsverkets bedömning är att det inte är sannolikt att vi kommer att se så stort antal asylsökande inom överskådlig tid. Den situation som rådde åren 2012–17 var extraordinär” skriver man i sitt remissvar.
Denna torra prosa betyder att utredningen är ett slags Maginotlinje, där man förbereder sig för att lösa gårdagens problem, som inte längre finns.
Vi har ju ingen flyktingkris längre. Sluta planera som om vi hade en.
Jag tyckte själv det lät som en god idé att så snabbt som möjligt placera flyktingarna i kommunerna, där de bättre kan få hjälp med jobb och utbildning. Många har ju vittnat om vilken mördande tristess och frustration det kan vara att vänta på besked på en förläggning. Men Migrationsverket har goda argument emot den tanken.
Dels riskerar man att slösa med resurser om varje kommun ska bygga upp en egen beredskap, trots att de kanske bara ska ta emot en handfull asylsökande om året. Och varför ska kommunerna lägga kraft på att påbörja integrationen av folk som sedan ska utvisas?
Dels riskerar det att bli destruktivt och snurrigt för de asylsökande. De som placeras i en kommun och sedan får avslag får dubbla signaler. De som beviljas asyl tvingas bryta upp från bostäder och skolor fler gånger än nödvändigt.
Om väntetiderna nu, som Migrationsverket tror, kommer att vara ganska korta de närmaste åren, är det förmodligen bättre att alla inblandade vet att den som placeras i en kommun också får stanna.
Att samla olika myndigheters resurser för intensiva insatser den första tiden är förstås ingen dålig ide, och det görs delvis redan. Men att de asylsökande också skulle bo på dessa ankomstcenter är feltänkt, anser Migrationsverket. Det är svårt att hitta rimliga lokaler, tror man, särskilt eftersom man måste ta hänsyn till att antalet asylsökande snabbt kan öka: då krävs flexibilitet för att inte centren ska bli överbelastade.
Man föreslår därför att de asylsökande i stället ska bo i ”satellitboenden” inom rimligt avstånd från centren, i grannkommuner till exempel. Kommer det plötsligt fler flyktingar, kan man upphandla fler satelliter.
Dessutom medför stordriften i sig en ”risk för att säkerheten och tryggheten minskar på boenden när storleken på anläggningarna ska öka”, som Migrationsverket skriver. Det är ju inte alls svårt att se att det kan uppstå konflikter och andra problem om man tvingar hundratals, kanske tusentals, utsatta människor, barn, funktionsnedsatta, gravida, sjuka, och krigs- och tortyroffer, att leva tätt tillsammans.
Visa mig gärna ett enda stort flyktingläger i världen, där man inte också haft stora problem. Det gäller förstås särskilt om folk tvingas bo på centren under lång tid. Det scenariot är överhängande. Att alla nödvändiga utredningar skulle kunna ske på 30 dagar är inte realistiskt, menar Migrationsverket, bland annat för att det saknas tolkar.
Även Röda Korset och Svenska kyrkan varnar för att folk kan bli kvar på centren mycket längre, i alla fall om utredningarna ska vara rättssäkra. Det tror även Sveriges kommuner och landsting, som drar slutsatsen att 30-dagarsgränsen därför helt ska slopas.
Det vore förödande. Att det finns en snäv tidsgräns är ju det enda som kan motivera varför det skulle vara acceptabelt att tvinga folk att bo på dessa gigantiska anläggningar.
Risken är att vi i effektivitetens och kontrollens namn och vägledda av utdaterad panik skulle bygga en humanitär bomb.
Men nu kan en kommande regering med Migrationsverkets remissvar som argument desarmera den för gott.
Läs mer:
Yttrande över mottagandeutredningen
Ett ordnat mottagande – gemensamt ansvar för snabb etablering eller återvändande
