Ömsesidig hjälp är inte välgörenhet

I USA märks solidariteten både i den praktiska rörelsen och i litteraturen, skriver Tomas Hemstad

Bill Whitfield, medlem i Svarta pantrarna serverar gratis frukost till skolbarn i Kansas city 1969.

Det blåser i Dolores Park i San Francisco. En hög med flygblad fångas av vinden och en handfull aktivister jagar rätt på dem. Kampanjen Defund SFPD har bjudit in till en mässa för mutual aid, ömsesidig hjälp.

På plats finns diverse nätverk och organisationer som förkroppsligar en solidaritet som sällan ingår i berättelsen om USA. En expert på skademinimering visar hur man identifierar en opioidöverdos och ger livräddande naloxon, och en talare varnar för en grannskapskampanj för fler poliser, som av allt att döma drivs av San Fransiscopolisen, SFPD, själva.


Författaren och transaktivisten Dean Spades bok ”Mutual aid” (2020) tar liksom mässan i Dolores park avstamp i krisen som följt i pandemins spår, en kris där amerikanska aktivister slutit upp med kylskåp, matleveranser, hotellrum åt hemlösa, gratis kläder och munskydd och handsprit åt de som inte har råd.

Ungefär halva boken upptas av att beskriva fenomenet (”ömsesidig hjälp är kollektiv koordinering för att möta varandras behov”), och hur det sett ut historiskt och skiljer sig från välgörenhet och icke vinstdrivande organisationer. Anarkisten Pjotr Kropotkin var tidigt ute, får vi veta, och populariserade begreppet ömsesidig hjälp redan vid förra sekelskiftet, som en motsats till socialdarwinismen.

Dagen innan frukostprogrammet inleddes i Chicago bröt sig poliser in i kyrkan som anordnade, och pissade på maten som skulle distribueras.

Spade exemplifierar med Svarta pantrarnas insatser på sextio- och sjuttiotalen, med gratis ambulans och läkarhjälp, och det som kanske blivit mest känt: gratis frukostservering för barn.

Programmen var en sådan succé att FBI-chefen J Edgar Hoover skrev i ett PM att det var det största hotet mot neutraliseringen av pantrarna.

Dagen innan frukostprogrammet inleddes i Chicago bröt sig poliser in i kyrkan som anordnade, och pissade på maten som skulle distribueras.

Ett samtida exempel är Black lives matter-demonstrationerna, där utdelning av mat, vatten och skyddsutrustning för många blev en förutsättning för att alls kunna demonstrera.

I en uppmärksammad essä vill aktivisten Mariame Kaba att vi i samma anda föreställer oss ett samhälle som inte spenderar miljarder och åter miljarder på polis och fängelser: ”Hur skulle ett samhälle se ut, som hade miljarder extra att satsa på mat, utbildning och bostäder åt alla?”

Fler texter av Kaba finns att läsa i ”We do this ’til we free us” (2021), en bok som samlar hennes artiklar och föreläsningar men som också innehåller intervjuer med henne.

Slavpatrullerna blev dagens poliser, anser abolitionisterna, och frihetsberövandet kvarstår i form av fängelser där svarta fängslats i högre grad än vita, och inom vilka också tvångsarbete, tortyr och sexuellt våld lever vidare.

Förra året blev Kaba ett motvilligt affischnamn för slagordet ”Defund the police”-, något som skanderades över hela landet efter mordet på George Floyd. Kaba hade då varit aktiv sedan åttiotalet inom den ideologi som brukar kallas abolitionism och utgår ifrån att slaveriet egentligen aldrig har upphört.

Slavpatrullerna blev dagens poliser, anser abolitionisterna, och frihetsberövandet kvarstår i form av fängelser där svarta fängslats i högre grad än vita, och inom vilka också tvångsarbete, tortyr och sexuellt våld lever vidare. Kaba och andra abolitionister menar därför att polisen och fängelseväsendet måste avskaffas.

Vad som ska uppstå i stället, och hur vi ska hålla samhället säkert, hålls mer öppet. I en av intervjuerna i ”We do this ’til we free us” säger Kaba att abolitionismen insisterar på att förändra allt: ”Den kräver att vi ställer frågor till alla inblandade, om vad vi kan skapa i stället för fängelser och poliser”.

Det kan låta flummigt – något som också utnyttjats i backlashen mot Black lives matter – men Kaba arbetar både praktiskt och intellektuellt. I boken ges flera exempel på hur samhället kan organiseras, utan att blanda in polis och myndigheter, och hur rättviseprocesser utanför statsapparaten kan se ut.


I ”Conflict is not abuse” försökte Sarah Schulman ringa in ett nutidsfenomen som hon kallar ”overstating harm”, alltså att överdriva den skada man utsatts för. Detta ofta i avsikt att avbryta kontakten med den andra parten, och arbeta sig igenom det som gör ont.

Schulman öppnar här mot samma begrepp som Kaba, mot en rättvisa med prefix som ”transformativ” eller ”reparerande”.

Hon definierar ”abuse”, alltså misshandel, fysisk eller psykisk, som något som sker endast där den ena parten har makt över den andra, och menar att detta är något som skyms eller helt vänds på i nutidsdebatten.

Att se på brottslighet som en konflikt separerad från samhället i övrigt, det är ju det som är det verkliga flummet!

Schulman menar att vi börjat definiera vardagliga konflikter enligt en rättslig logik, och att vi på så vis har gjort konflikten som sådan till ett brott.

Exempelvis har Sverige blivit så hegemoniskt höger att knappast någon ifrågasätter logiken i att ökad brottsbekämpning och hårdare straff leder till minskad brottslighet.

Som om brottslighet föregås av konsekvensanalys, och som om länder med hårdare straff och fler poliser också var de säkrare. Högerspöken hånar idéer om att nedskuren välfärd, privatiserad skolgång och ökade inkomstklyftor leder till kriminalitet: ”Nu kommer fritidsgårdsargumenten!”. Men att se på brottslighet som en konflikt separerad från samhället i övrigt, det är ju det som är det verkliga flummet!

I Dolores Park, i landet med långt fler poliser och fängelser än Sverige, börjar borden fällas ihop. Munskydd packas ner och aktivisterna lägger till varandra i Slack-trådar och Signal-grupper.

Det susas mellan borden om nya och hårdare regleringar för hemlösa kamrater, och man gör upp planer för hur kampen kan fortsätta. På gatan och i den blåsiga parken.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.