Vem ska trösta sadboysen?

Kristoffer Viita ser internetrapparen Yung Lean sörja millennieskiftet i New York

Webster hall skakar när Yung Lean spelar Kyoto för dedikerade sadboys och sadgirls i New York.

Publiken liknar sin idol, med fiskarmössor, träningskläder och en vilsen tonårsuppsyn. Yung Lean är dock ensam om att ha Uggs på sig. 

”That's some straight hoodshit” säger mitt sällskap som är uppvuxen i ruffiga East Flatbush och brukar vara svårflörtad med ”gentrifierad” hiphop.  

Rent geografiskt kommer förstås artonårige Jonatan Leandoer Håstad från kulturmedelklassen på Södermalm i Stockholm, men olikt de flesta inhemska artister gör han knappt intervjuer med svenska journalister.

"Blir de arga om man ber om ett glas till sin medhavda hostmedicin på krogen?", undrar Rebecka Åhlund i magasinet Arena när hon fantiserar om en intervju med ”sadboys” frontfigur som aldrig blir verklighet. På kort tid har Yung Lean blivit Sveriges största hiphopexport och han verkar inte behöva svenska medier. Vart han kommer från hörs inte på de melankoliska ljudmattorna som smälter ihop med den monotona nonsensrappen. Det är som att lyssna på ett överflöd av information.

Kanske är det därför folk säger att Yung Lean är en ”internetrappare” eller att han gör ”memecore”. Hans sound och attityd är tydligt inspirerad av Lil B, som på trolligt vis proklamerat att ”ord inte betyder ett skit” i en musikgenre som brukade bygga på äkthet.

Yung Leans skrytiga texter om att röka weed och knulla min tjej refererar inte till gator och områden, utan gamla tv-spel, Oreo milkshakes och isteet Arizona.
”I'm a lonely clown with my windows down” mässar Yung Lean på Yoshi City och sammanfattar perfekt den dubbla känslan av melankoli och okrossbarhet som präglar tonåren.

Musiken är deppig, men inte lika nihilistisk som den självmedvetna hiphop som annars brukar känneteckna rap som ”låter som internet”.  Anakronismerna är en lika stor dygd som emon för Yung Lean.

Nostalgiska referenser till spelkonsolen Nintendo 64, filmen Det femte elementet och tecknade serien Digimon är viktiga i sadboys universum, som verkar frusit kring millennieskiftet.

Hans första mixtape Unknown Death 2002 refererar till en tid när Leandoer var sex år gammal. Den barnsliga estetiken i hans videos liknar skärmsläckare från sent 90-tal, när ”internet” var primitivt men fortfarande inte kontrollerades av enorma konglomerat.

Det är logiskt att Yung Lean blivit mycket större i USA än i Sverige. Hans unga fans som vuxit upp under George W Bush-åren vill nog helst drömma om en oskyldigare tid innan 9/11 och finanskris som de knappt hunnit uppleva.

Inte konstigt att de är ledsna. 

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln