Mästaren och döden
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-10-12 | Publicerad 2009-07-12
Ida Börjel: Döden rör sig hastigt hos Willy Kyrklund. Aldrig lystet, emellanåt stilla
Mästaren är död. Född 27 februari 1921 – död 27 juni 2009.
Willy Kyrklund blev 88 år. Det ser ut som en tanke. En matematikers helgardering. Två åttor - två oändligheter. En evighet och en sockerkringla på vägen.
Döden meddelar sig, men vi kan inte svara den döda. Jag träffade aldrig Willy Kyrklund. Hur, frågar jag mig, umgicks han med döden i sina böcker, i broschyrerna, i tankemodellerna?
Där, i Den rätta känslan (1974), ligger till exempel tumsugaren Jansson med spritflaskan i handen, tryckt mot det orörliga bröstet. Etikettens arabiska ord för anisfrö kan också uttalas ”Janssons kärlek”. Där papegojan Khusrou som sätter ett sockergryn i halsen och dör, där lejonet i Om godheten (1988) som med hänsyn till idén om den allomfattande kärleken vägrar äta lammet, som i sin tur avstår från gräset – alltså svälter de båda ihjäl. Och där går jätten, kyklopen i Polyfem förvandlad (1964) och muttrar utmed stranden på ön, överlistad av Odysseus som presenterat sig som Ingen, den ingen kyklopen nu väntar på att få ha ihjäl: ”Skum på det violetta havet. Alla ord när handling fattas, äro dåraktiga och tomma.” Ensam, med ett klippblock i famnen, förstenas han. För övrigt, i Om godheten: ”Svinhugg räknas som ärofull död.”
Hos Kyrklund har döden oftast redan inträffat. Han dröjer aldrig länge vid dödsscenariot, men döden är å andra sidan aldrig långt borta. Någon blir funnen där han ligger, och blixtbelyses. Döden blir aldrig kletig, ett frosseri – respektfullt lämnar Kyrklund rummet. Men jag kan inte minnas i förfluten tid, minnet av den döda måste återuppspelas i presens. Minnesförseglingens lilla då brister, gång på gång. Den döda dör igen, genast jag minns henne.
Kyrklund nämner i Hermelinens död (1954), liksom i förbifarten, att spillrorna av Stora Armén makar sig fram över den ryska stäppen under en grå vinterhimmel, kvarlämnande döda och fångna. Det storslagna hjältedådet är långt borta, den heroiska döden, offret. Vanligen dör ingen särskild, utan vemsomhelst, som i Den överdrivna älskaren (1957) någon oansenlig, grå; en fiskare Schalin som vill värma sitt hjärta och tar sparken genom aprilslasket över isen hem till lilla Helga med ett knippe krokusrötter, för gör man ”kärlekens gärningar så kommer kärleken”. Hennes brors leende vid överlämnandet. På återfärden är isen sjuk, sparken bryter igenom. Fiskare Schalin sjunker. Maria Chiara mördas. Tyngden av hennes kropp när den bärs upp från strandbanken. I hennes tinning, ”just i det svarta hårfästet, blommar kaos röda blomma”, som blomman en majnatt i kvarteret Sparslanten, när katten får ryggen knäckt av sopborsten på taket av ett hus.
Döden rör sig hastigt hos Kyrklund, överallt. Aldrig lystet – emellanåt stilla. Döden är här tvehövdad: den är antingen våldsam, oanmäld, och drabbar människan obönhörligt, men med en viss snöplighet, inte sällan genom att någon trycker något mot hjärtat, som man kan trycka en ölflaska över bröstet en sen natt utan att få rätt på orden. Våldsam, grym: men döden kan också inträffa i form av en tyst förvandling, en gåtfull och mild metamorfos. Ofta blir den textens slutpunkt (skrev han sig fram till ett slut eller stämplade han in dödskyssen, för att den just är så oundviklig?). Också Lundström, stucken av en okänd i Polyfem förvandlad, undergår i döden en sällsam metamorfos. Han blir ett litet barn. I handen omsluter han en liten snidad trähäst och ”bing bång bing bång, granarna dansar”, den älskade Solange (1951) ger sig av, slutligen, hon går till skogs i spåren efter en älg. ”En tuva starrgräs blev du Solange, för all din längtans skull.”
Kyrklunds omtalade intresse, inte för människan, men för människans villkor - det speciella och futila kontra det allmänna och viktiga, det jämmerliga kontra det tragiska, jag tänker mig detta som ett sätt att göra det uthärdligt, att stå ut med de egna tankebanorna. Siktet är högt ställt, men Kyrklund är, precis som sina streckgubbar, inte mycket mer än människa. Målet: det omänskliga, villkorsekvationen, mönstren. Resultatet: udda exempel, detaljer, säregenheter. Den enskilda människan, inträngd i en verklighet, ett tvång, en ofrihet. Mästaren Ma (1953) resonerar: ”Emedan människorna är stupida och onda erfar man vämjelse vid dem. Eftersom man själv är en människa måste man erfara vämjelse vid sig själv. Det enda sättet att stå ut med sig själv är att betrakta sig ur den omänskliga naturens synpunkt. Och huru skall man göra det då man ändå är en människa? Detta liknar att spela schack med sig själv.”
Mästaren Ma går själv en säker död till mötes i den månfärd han avser att genomföra på en svartlackerad stol med drakornament, avfyrad med hjälp av fyrverkeripjäser.
I Polyfem förvandlad hamnar den gråtande flickans näsa under lupp: den består av atomer som vandrat genom universum, och ”just dessa atomer har sammanträffat ånyo på så vis, att vad som idag är hennes näsa var en bit av profeten Muhammeds kamel år 622.” Denna atomlära och reinkarnationstanke återkommer ständigt hos Kyrklund. Men det rör sig om ett återbruk utan själ, utan jag. Tanken förs vidare i Solange: ”Det är ingalunda du som lever ditt liv. Det är livet som lever dig. Och när du är slutlevad så går livet vidare.”
Jaget är ständigt i riskzonen i Kyrklundtexten. I 8 variationer (1982) står det att ”en sammansatt våg formar vid något tillfälle en föränderlig bild som är mitt jag. Vid denna bild måste jag klamra mig fast som en drunknande; den är ju jag.” Jaget kopplas till tiden: vi måste minnas våra jagföreställningar för att identiteten inte ska krackelera. Willy Kyrklund har med viss förtröstan i en intervju i 90-tal (1/1990) talat om vikten av att under en kris se på sig själv utifrån, se på den här jag som förtvivlar, fråga sig vad som egentligen är det märkvärdiga i det. Svaret medför en jagupplösning, ”på det sättet att man får ett avstånd till sin egen förtvivlan, man får ett avstånd till sin egen död”.
Mästaren är död. Över alltsammans en ljum sommarvind i ett skarpt vitt ljus. Ovanför: julilöv och molntuss och den kråka som snappade åt sig en kaninunge i parken häromdagen. Författaren sitter med gubbarna på papperet, runtom är naturen oro och drama, romantik och omen. I Mästaren Ma skriver Kyrklund att ”om man befinner sig på ett löv, som driver på floden, drives på av strömmen, driver allt snabbare mot det stora vattenfallet (…) så är det naturligt med en viss irritation, en otålighet för att icke säga likgiltighet för att icke säga förtvivlan”.
Ida Börjel, poet
