”Skrivandet räddade mitt liv”
Carl-Michael Edenborg möter Aftonbladets litteraturpristagare: Tove Folkesson
Aftonbladets årliga litteraturpris som delats ut sedan 1957 ges ”på exklusivt konstnärliga grunder till någon svensk diktare som ännu befinner sig i skapande utveckling”.
Juryn som i år består av Carl-Michael Edenborg, Jenny Högström, Åsa Linderborg, Petter Lindgren och Ulrika Stahre har beslutat att till 2017 års pristagare utse Tove Folkesson.
Vi kör oss över bron, förbi hundra väderkvarnar, anländer en bondgård och råkar på en man i en traktor. Är vi hos Folkessons? Jodå. Och Tove, mannens systerdotter, är på ingång.
Mannen jag bytt några ord med om skörden och Svenska Akademien har starka likheter med den egensinnige ”morbror Arne”, en framträdande karaktär i Tove Folkessons romantrilogi som startade 2014 med Kalmars jägarinnor, fortsatte med Sund och som förra året kröntes med Ölandssången. För den romanen erhåller Folkesson Aftonbladets litteraturpris på 50 000 kr.
Tove kommer i sin röda bil och bär en vit blus som är knäppt i ryggen, jag tror inte jag sett en sådan förut. Hon liknar romanernas berättarjag Eva Zackrisson.
Hon ledsagar oss in i det vackra trähuset och presenterar sin mormor. Denna skimrande dam är en människa. Samtidigt liknar hon en romankaraktär, den oförglömliga ”Stickan”. Overklighetskänslorna har slagit rot och växer så att det gnisslar i nerverna.
Det känns som om jag är i en av dina romaner, säger jag. Hon skrattar:
– Några grannar har läst böckerna och kallar ibland min morbror för ”Arne” av misstag.
Vi slår oss ner i finsalongen, en vägg är täckt med bilder av öländska djurarter som lever, en annan med sådana som blivit utrotade. Vid vissa sitter rader av knappnålar: en för varje exemplar som skjutits av morbrodern, vissa är krönta med tomhylsor.
Den fråga som diskuterats och debatterats allt mer under de senaste decennierna blir påträngande: vad är fiktivt och vad historiskt i en ”självbiografiskt grundad roman”? Jag anspelar på en sekvens i en av böckerna, och Tove pekar upp mot taket:
– Den scenen utspelas på verandan där uppe.
Sedan avbryter hon sig och skakar på huvudet:
– Som förresten inte finns, jag hittade på den.
Timmarna på Öland utspelas i ett foder mellan Folkessons romanvärld och verkligheten. Vårt samtal gör det inte lättare att bevara rågången: det slingrar sig kring arv och miljö, släkthemligheter och politik, romankonst och språkkärlek.
Efter två timmar i finsalongen ger vi oss av mot havet. Tove visar ett par platser. Först domarringen som dyker upp i en skakande scen i Ölandssången, i en parallellhandling som liknar en mer klassisk berättelse. Det är en tragisk historia om en utstött kvinna och hennes minderåriga älskare Kalle.
Därefter går vi mot en sjöbod, men på den kritvita stranden i solgasset med horisonten och korna som enda sällskap träffar vi först en hund och sedan Toves syster och Toves fästmö Hanna. Kyrkbröllopet ståndar med en kvinnlig präst och en keltisk svetthydde-ceremoni på stranden.
Så du är nån sorts new age-lutheran?
– Jag har aldrig begripit mig på Jesus. Jag tycker om det andliga, jag gillar att jag och min tjej står i kyrkan och vigs av en kvinnopräst, i det här öländska samhället som är traditionellt macho och där kvinnoprästmotståndet har varit starkt. Vi står upp inför alla och hävdar att Gud erkänner vår kärlek. Jag ska bära min mormors gamla bröllopsklänning, det är första gången den används på över sextio år.
Din trilogi inleds med tonårsuppror, fortsätter med misslyckade självförverkliganden och landar i hemkomst, i att förstå sorger och avigsidor genom att uppenbara det förtigna i det förflutna. Men hemkomsten och traditionalismen utesluter inte uppror?
– Tvärtom. Ölänningar har en historia av motstånd. Länge var invånarna förtryckta: ön var kungens exklusiva jaktmark. Det skapade en misstänksamhet mot makten som lever kvar.
Så den där längtan efter hembygd, rötter och autenticitet som tillfredsställs i sista delen av din trilogi, den är inte okomplicerad? Huvudpersonen skriver ju förresten en uppsats om runskrift?
– Visst kan det läsas som Blut und Boden. Vi åttiotalister är en deprimerad generation: de flesta av oss har fått det stadigt sämre, vad gäller bostäder, arbetslöshet, ekonomi, ökande stress. Därför längtar vi efter det okonstlade, naturliga. Den längtan kan uttrycka sig i new age, ekotomater och jakten på det perfekta kaklet – hela vägen till rädsla för det främmande och bittert försvar för det traditionella. I mitt skrivande vill jag undersöka det där i mig själv.
För tio år sedan gick Tove Folkesson igenom en djup personlig kris, en rock-bottom med depressioner, bostadslöshet, sjukskrivning. Hon lyckades resa sig, skaffade utbildning och jobb och skrev sina hyllade och älskade romaner. Då och då jobbar hon fortfarande som svensklärare med nyanlända.
Varför tror du att dina böcker har fått ett sådant genomslag?
– Jag tror det är min kärlek till språket: i alla dess former, från talspråk till höglitterärt, från lokala uttryck till språkpoesi. Att försvara ett säreget språk är som att försvara utrotningshotade arter. Det är också därför jag brukar infoga ordlistor med slang och lokala uttryck.
Tove Folkesson har inte burit på några författardrömmar, men mitt i livskrisen skrev hon inspirerat ett hundrasidigt romanutkast, mest för sig själv och sina närmaste. Efteråt förstod hon att den urtexten innehöll embryon till tre separata romaner: hon beslutade att förverkliga dem. Trilogin var alltså planerad från början, och delarna skrevs delvis parallellt. Det har gett möjlighet åt korrespondenser dem emellan som är förföriska för den som gillar mysterier.
– Som jag sagt i flera intervjuer räddade skrivandet mitt liv. Men först övervägde jag att påbörja en prästutbildning.
Så det stod mellan självmördare, präst och författare?
– Det kan man säga.
”Ölandssången” bärs av en melodi, en rytm och en övertygelse som vinner de flestas hjärtan. De första delarna ser författaren mer distanserat på.
– Ja, Jägarinnorna och Sund har brister. Ölandssången blev som jag önskade, med sjungande prosa och till och med en liten fiktiv handling, något jag annars sällan klarar – även om jag drömmer om att göra en Tolkien, skapa ett eget litterärt universum med egna språk.
Är det något sådant du skriver på nu?
– Nej tyvärr. Men jag vill inte prata om det projektet.
Och musiken? Har du några planer på att följa upp din ep med egna låtar som du släppte för några år sedan?
– Ja, jag skriver på nytt material. Jag är så tacksam: jag har hamnat på en privilegierad plats. Jag får trygghet och kärlek av människorna runt mig, kan slappna av och inte slitas sönder av stress och dissociera på grund av för många intryck.
Jag hoppas att den här intervjun -inte gjorde dig stressad.
Tove skrattar när vi promenerar på stranden, från havet, mot bilarna.
– Det har varit en märklig dag. Dissociativ. Och frågorna har varit stora och känsliga. Hoppas du inte framställer mig som en idiot.
Fotografen och jag kör tillbaka förbi väderkvarnarna, över bron, till fastlandet. Jag tänker att Tove Folkessons litterära stjärna bara har börjat sitt liv. Till alla älskare av språkets mystiska kraft lovar den ännu mer.
