Drillar som alla gillar

Mezzosopranen Cecilia Bartoli får årets Polarpris tillsammans med Max Martin.

Förmodligen är det Birgit Nilsson-priset som har medverkat till att juryn för Polarpriset de senaste åren sökt vässa priset, genom att ge det till en pristagare med stark profil. Kaija Saariaho, Evelyn Glennie och Peter Sellars är konstnärer med stark integritet. Tyvärr så besöker dessa sällan Sverige. Saariahos operor har aldrig spelats här, Sellars iscensättningar får man resa utomlands för att se.

Slagverkaren Glennie har gästat Sverige ett fåtal gånger medan årets Polarpristagare, Cecilia Bartoli, återkommer någorlunda regelbundet, alltid i samband med något av hennes cd-projekt. Bartoli är, till skillnad från Sellars och Saariaho, ett namn känt långt utanför de intresserades kretsar. Lite som Jussi Björling eller Pavarotti har hon hittat en publik som annars aldrig lyssnar på opera.

Hennes mezzosopran är märkvärdig. Den har inte bara ett stort omfång, utan är ekvilibristisk i sådan grad att alla drillar, oaktat om de sker i pianissimo eller forte, rinner ur henne lekande lätt. Bartolis speciella uttryck är som klippt och skuret för den barockrepertoar hon helst sjunger. Inte minst småleendet som hela tiden liksom hörs under ariorna skapar en alldeles speciell kvalitet.

Om barocken är det hon helst sysslar med, framför allt bortglömda kompositörer, så har hon också närmat sig bel canto. Närmast sjunger hon i Bellinis Norma (Monte Carlo) och Rossinis Le Comte Ory (Zürich). Men på någon svensk operascen har hon ännu inte hörts.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln