Knulla utan känslor – är det meningsfullt?

Reporter: Jenny Teleman

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Komplicerat uttryck för ett samhälle utan mänskliga relationer

”Den naturgivna ordningen” på Teater Giljotin.
”Den naturgivna ordningen” på Teater Giljotin.

I framtiden är den galna, småäckliga ordning där indi­vider täckta av åldrande kött lever tätt inpå varandra i monogama parenheter i fortplantningssyfte äntligen borta.

Om förr i tiden berättas i skräniga radio­shower – lustigt nog ännu kallade Studio Ett – av nu­tidens skyltdockemänniskor. Det var ett darwinistiskt inferno av periodiskt födande av levande ungar, våld, etik, munsår och riktiga känslor. Men det var då, för nu har tredje världs­kriget och den till sist i en kompli­cerad lånebubbla imploderade globala ekonomin brutit ner världen till mer hanterliga två miljarder toppenlyckliga individer. Alla har kemiskt heljämna serotoninhalter och ett hungrigt driftliv ända fram till graven. Livet tillverkas i labb och resan slutar när njutningskurvan till sist planar ut lite med smidig dödshjälp. Det enda molnet på himlen är att åka på samhällstjänst som äggdonator. Det låter svettigt.

Teater Giljotin har haft roligt med en påse skyltdockedelar. Den nya sköna utplattade generation som äntligen reducerat lidandet till noll spelas av släta, androgyna överkroppar som hänger i selar på magen på skådespelarna. Ibland uppstår en otäck glipa mellan de vemodigt orörliga ansiktena och de levandes oroligt viftande armar och känsliga händer som sträcks ut till tröst. Men runt om pågår en aldrig tystnande företagsekonomisk, praktisk-filosofisk, grundexistentiell pratstorm. Det är texten. Som kanske vill ingå i den rasande flod av manisk stil­blandning, samhällshat och psykoanalys som Elfride Jelinek kan vältra ut. Men att spela Jelinek tvingar varje ensemble att hitta på nya metoder för att över huvud taget orka kånka på texten, oftast genom att svära åt den och sedan noggrant koka ner den.

Knave är nu heller inte Jelinek. Så kvar, formulerat i glödande komplicerade termer, är ett par mycket bekanta dilemman. Hur påverkas vi av nya vetenskap­liga möjligheter? Behövs Gud? Är det meningsfullt att knulla utan känslor? Den här upp­sättningen har funnit något med dockorna men gör mig därför än mer irriterad – över dåligt ljud, stor brist på strykningar, ångestladdade scener om våld och anknytning utan förankring. Jag hör ifråga­sättandet av tanken på individuell lycka. Jag vill höra ett nytt svarsalternativ.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN