Kroppar i myrmarken
Diktsvit av Lo Ragnar Lindström – vinnare i Min eld, Aftonbladet Kulturs skrivartävling för unga
Min eld är Aftonbladet kulturs skrivartävling för unga mellan 18 och 25 år som utlystes under våren. Flera hundra personer har skickat in ett bidrag.
Texterna har bedömts av en jury bestående av Aftonbladet kulturs medarbetare: Sven Anders Johansson (litteraturredaktör), Karin Pettersson (kulturchef), Eric Rosén (biträdande kulturchef), Donia Saleh (skribent och författare) och Tone Schunnesson (skribent och författare).
Vinnaren Lo Ragnar Lindström får 10 000 kronor och publicering av texten i Aftonbladet kultur.
Rubriken ”Min eld” kommer från August Strindberg, som beskrivit sin drivkraft att skriva så här:
”Jag har icke det skarpaste hufvudet, men elden; min eld är den största i Sverige och jag skall om ni vill sätta eld på hela detta usla nästet.”
KROPPAR I MYRMARKEN
av Lo Ragnar Lindström
Redan sagts
Jag ska säga dig något som inte blivit sagt förut. Nå som har vilat. I furorna och torven.
Jag kommer berätta saker du alltid vetat, men aldrig haft ord för. Som gör sig påminda i köttet, i kroppar.
Jag ska viska nära så inget går förlorat. Det som lägger resten på plats.
På en brotrapp, pinnstol, träbord.
I luften, smaken, känslan.
Fast med ord.
Ska jag säga saker som inuti redan sagts.
Mellanrum 1
Inom mig försöker två världar höra hemma, båda lika ofrånkomliga och väsentliga. Arvet som är själva anledningen, uppkomsten av mig, och vem jag riktigt blir i min tid. Myrmark och huckle, transperson och aktivist. Ständigt utanför ramarna. Bortanför stan, bortanför kön. Min queerhet ska tillhöra storstaden, min bygd dåtiden. Inuti pågår allt samtidigt.
Pissa bakom dasset
Jag är liten, kanske åtta år, och dasset är fortfarande läskigt. Nog liten att ha dörren på vid gavel men stor nog att va rädd att bli sedd. Sitter i skitlukten och har svårt att slappna av.
Det prasslar på andra sidan uthuset. Stövlar i riset. Snabba pojkfötter. Stannar upp medans jag sitter ljudlös. Börjar porla ned i mossan, kusinen pissar runt knuten.
Jag frågar sen. Får svaret att pojkar kan men inte tjejer. Dem vuxna vill inte tala mer om saken.
Det går visst det, bara att man får huka sig, men jag och mammorna ska alltid sitta i skitlukten.
Senare på kvällen springer jag ut genom det kvällsvåta gräset. Skymningsmörkt på sensommaren. Upp mot dasset. Kollar mot stugan. Försöker se om mörkläggningen är upphängd i friggeboden. Slinker in bakom knuten. Hasar ned byxorna, kissar i mossan. Hjärtat bultar inuti fleecen och jag känner hur felet jag gjort är större än själva pissandet.
Könlös i skogen
Det är juli, hett och torrt så skogen knastrar. Luktar tungt av gran och raga. Klädd i sånt som sållats bort och hamnat i stugan. En riktigt illasittande och skön jeanskjol. Nån skjorta som tillhört nån av karlarna i släkten, omöjligt att veta vem. Vandringsskor som jag nött bort hälarna på. En kepa som blekts några decennier i vindsfönstret.
I solen är det för hett för att myggen ska bitas. Går och svettas genom slyn. Andningen trycker sig taktfast ut ur kroppen, stånkar utan att skynda. Kroppen maler på och bandet i kepan blir övermättat i svett, rinner genom mina tunna ögonbryn. Kroppen är tung och stark. Jag är ifred och hamnar i den. Inget skaver, vi bara färdas tillsammans, är densamma.
Väl nere vid sjön sliter jag av mig allt. Armarna klibbar fast i skjortärmarna och man sliter ut dem för att det bara är för varmt. Hör en stackars söm knaka och saktar ned igen. Av med kepan med ena handen, dra andra underarmen längs pannan, blir högblank, trycka svetten in i hårfästet. Av med kjolen av med allt. Åh gud gräset under fötterna, och fy fan vad skorna luktar. Underkläderna rullar ihop sig till en liten korv när man skalar av dem utmed benen, trampar sig ur dem och är på väg att springa ut. Men att ta på sig blöta kläder efteråt kommer man ångra. Plockar upp och slår ut alla plagg fort, brer ut i solen över nån sten.
Vattnet känns så kallt mot kokta fötter. Blir feg direkt. Slår armarna runt om mig själv, trampar runt på samma ställe, axlarna uppe vid öronen och ler och skrattar. Minns när det var mars och jag skar upp smalbenen när jag sprang genom den tunna isen till öppet hav och krampen i fötterna. Nu är det ju efterlängtat, så varmt att det var värt att vandra i värmen för svalkan.
Börjar stega ut, andningen sjunker ned i magen. Knäna, låren, magen, första simtagen. Det rusar till i kroppen. Rusig som nykär. Kommer så många ljud ur mig jag inte behöver hejda i ensamheten. Lägger mig på rygg och flyter, håret sköljs och hjässan kyls. Nu är det ljuvligt.
Det är så nära mig. Vattnet som bär mig, en sensationell sensation. Solen gassar, bränner den hud som kikar opp. Det luktar sjö och skog, det rörs kring mig. Bräms och nån sork i skogsbrynet eller nå. Jag är i skogen och jag är en del. Allt genomgår min kropp innan det når mig, men det finns ingen fördröjning längre. Alla sinnesintryck kommer direkt. Jag är i min kropp och vi är ett. Jag flyter på rygg och tillhör skogen.
Mellanrum 3
Vid samma sjö jag har euforiska stunder i sprang farmor som barn. Hon och systrarna, bröderna var nog så små att dem låg hemma ännu. Som hon och tvillingen legat i farfars säng medans föräldrarna arbeta. Nog stora nu att hjälpa till i den hyfsat besegrade myrmarken. Det var under slåttern hon också sprang på stranden. Dammiga av jord, skitiga och varma. Fick kuta ned innan maten och svalka sig i vatten. Allt deras är mitt, allt mitt är tack vare.
Hur har de varit så seglivade i alla dessa generationer så att jag ska få finnas. Tänk så många vi är som inte finns, där svälten ströp leden. Där det rann ut i en sumpmark och inte blev mer. Som hänger kvar som minnen och väsen det inte går att göra sig klok på.
Ringa farmor
Man ärver smärtan. Slitet av dem som kämpat före dig rinner vidare i egna ådror. Se deras nedbrutna kroppar. Händerna femtio år äldre än resten av människan. Rynkorna där oro, sorg och vrede burits. Det är ofrånkomligt kan inte värja mig för smärtan i deras haltande, och vetskapen om att dem är så mycket fräschare för sin ålder än vad deras föräldrar någonsin var. Det sitter i en, och den eviga önskan att dem bara ska få ha det bra.
Jag ringer farmor, över en vecka sedan jag egentligen skulle. Äldsta systern dog och nu är det bara hon kvar jag kan inte ens ge henne en kram. Knappt hälsa på i pandemins andra våg. Vi talar inte om det. Hon vill veta att jag mår bra och jag vågar inte ta upp det ifall hon hunnit glömma. Jag berättar att min karl bakar lussebullar och hon säger åt mig att hålla hårt i honom. Jag hör vad hon gjort i veckan, men det är för svårt att minnas.
Hon ska alltid skynda sig att lägga på. Vi hinner aldrig tala över telefon. Om än jag gärna pratat i timmar, men det har bara alltid varit så. Innan hon ska lägga på sticker jag i vart fall in med att hon ska ta hand om sig själv. Hon svarar att jag ska det med, att hon vill ha kvar mig länge. Jag lovar henne det.
All denna nedärvda sorg, jag vet inte vad jag ska göra med den. Den rinner genom mig dag ut och dag in, går hål på mitt skinn och rinner ut ur mig vid minsta påminnelse.
Viktgräns
Sitter i andra samtalet med könsidentitetsmottagningen. Det är tungt och viktigt. Jag orkar berätta, personen på andra sidan skärmen känns oväntat vettig. Hon heter så som jag hette innan.
Hon frågar vad jag vill ha. Får det att låta som ett smörgåsbord. Å som jag önskar att det vore. Lagt masektomin, testosteron och fylligt hår på tallriken.
Vad är verkligheten?
Jag vet ju att jag aldrig skulle bli opererad som jag är nu. Tjocka personer får inte avlägsna sina bröst, hur fel de än sitter. BMI-gräns 30. Hon googlar och gissar att det är kring 60. 60 kg är det tyngsta jag får vara. Jag är nog 60 kg från att vara 60.
Det är ingen nyhet. Fast första gången svart på vitt. Det gäller dig.
Hon berättar att man kan göra gastric bypass. Opereras för att kunna opereras.
Min kropp hör inte till detta. Även när jag svalt den var mina ben trädstammar. Det är ofrånkomligt. Det är inte ens åtråvärt. Ändå enda luckan till att bli den jag är.
Jag är inte byggd för det här.
Har alltid varit kort, grov, stark och fet. Aldrig platt, lång och smal. Aldrig så som androgyn ska va. Jag är en seglivad jävla stubbe i den västerbottniska myllan. Spelar ingen roll hur länge jag stått, hur länge det gått sen ni fällde trädet. Rötterna är för sega. Kan vira kedjor runt mig och fästa baki hästen, traktorn eller bilen. Du rubbar mig icke. Min kropp kan överleva barnafödslar och missfall. Svältår och vårar utan utsäde. Hålla tag i livet på tjurskallighet och fettreserver. Bära mjölsäcken från Bastuträsk till Mensträske’.
Och du ska ha den att krympa till hälften.
Det fixar den inte. Jag önskar så innerligt jag fick lätta tyngden från bröstet, slippa värken från att kutande försöka dölja. Försöka slippa se och ta i. Slippa leva i.
Men det går inte. Kan inte betala med att förlora hela kroppen jag färdas i bara för att bli av med en bit. Vissa val är orättvisa.
Det kan inte handla om vikten bara, inte när ni så gärna opererar mig för att bli smalare. Om det är vikten som är viktigast så kan ni ju lika gärna söva mig och påbörja saken. Med vardera bröst kan ni kapa min vikt med flera kilon innan jag är vaken.
Skogsbrand/dysfori
Skogsbränderna härjar. Folk evakueras. Dysforin härjar i mig.
Jag behöver också evakueras.
Något eller någon
Vi uppfattar oss själva som subjekten, mänskligheten, det kring oss är att ta av.
Vi har kommit för långt ifrån det vi är en del av, för långt för att känna det.
Livet hänger på vattnet i kranen och maten på bordet. Inte på hur en skog eller sjö mår. Kan knappt se att en skog skulle ha förmågan att må. Men allt det där kring dig är i livet.
Känner, sörjer, viskar och skrattar.
Relationen måste behandlas så, som en mellan levande och kännande subjekt.
Något eller någon?
Vi har blivit åtskilda och kanske ska det bara fortsätta.
Det lilla glädjeropet i vårt ursprungliga när vi får se saker vi inte rört. Den ömma trösten i att allt inte är förstört. Naturen sträcker sig längre än oss, den återtar. Gamla gårdar där bara murgrunder finns kvar, resten slukat. Så kommer våra städer också suddas ut.
Det som omger mig, det jag lever i och av, är lika kännande som jag. Civilisationen fördummar mig.
Men i mitt ursprungliga finns vetskapen kvar.
Köttsoppa
Sägs i förbifarten.
Som en liten rolig anekdot.
Att förr åt karlarna först och resten fick om det blev kvar.
Sägs lättsamt.
Kastrullen med pannlappen a’ Thea virka ovanpå.
Jag och farmor på varsin sida köksbordet i tystnad.
Känns ovärdigt.
Sörplar i mig skyn, inget han märker av.
Farmor frågar om dem vågar äta sig mätta idag.
