Sverige måste sluta fega inför Erdogan
Hyckleri och sanningshaveri bland svenska politiker
Mordet i Almedalen släckte på ett ögonblick all partipolitik som skulle diskuteras detta viktiga valår. Sorg och ilska kvävde tankarna. Men i den enigt uttalade avskyn inför det vidriga våldsdådet måste också den demokratiska debatten fortsätta. Allt annat är ett nederlag.
Med detta sagt vill jag säga följande – den politiska veckan i Almedalen blev ännu en uppvisning i likriktning i frågan om Nato. Inrättning i ledet motiveras av begreppet ”nationell samling”. Inte ens när statsministern i en radiointervju vinglade till på frågan om huruvida Turkiet är en riktig demokrati var det någon som reagerade.
Frågan är inte längre var vi hör hemma, utan vart vi är på väg. Till en början verkade allt så oskyldigt. Statsministern sa på Almedalsscenen att hon älskar Sverige. Magdalena Andersson tilltalade oss med ordet ”vänner”. Och så kom en uppräkning av påstått svenska värderingar som ”noggrannhet, pliktkänsla, det sunda förnuftet… I Sverige tränger vi oss inte före – vare sig i kassakön eller till sjukvården.”
Ulf Kristersson fortsatte att säga ”vänner” till publiken. En Sverigehyllning till. Därpå Jimmie Åkesson som inte nöjde sig med det korta begreppet vänner. Han sade ”Sverigevänner”.
Varför denna oförblommerade nationalism?
Svaret kan finnas i den känslostorm som uppstått då landets regering och opposition i månader manat till nationell samling. Det yttre hotet ska mötas med både mental och militär upprustning. Enigheten har drivits på med bitvis starkt känslomässiga hotbilder, typ att ryssen kan komma att inta Gotland när som helst. Nato blir den omedelbara lösning på hur vår kollektiva oro ska stillas.
Almedalen kom i år att på, i princip alla sätt, orkestrera denna nationella samling. Den innebär att vi ska sluta leden och hålla ihop, inte debattera och låta olika åsikter brytas mot varandra. Till och med Nato–kritikerna valde ett mer tystlåtet tonläge.
Vårt beroende av USA och andra Nato–länder är ingen ny företeelse. Vem minns inte försvarsminister Torsten Gustafssons ord att ”visserligen är vi neutrala, men vi vet var vi hör hemma.” Det var 1981 när den sovjetiska ubåten U 137 gått på grund i Gåsefjärden.
I nutid är det många historiska minnen som flyter upp till ytan. Jag tänker inte i första hand på ministern Gustafsson, utan på chefredaktören Torgny Segerstedt, och hans skarpa kritik mot Tyskland under andra världskriget. Göteborgs Handels– och Sjöfartstidning, GHT, nådde ända till nazismens högsta ledare, som upprepade gånger uttryckte sitt missnöje. Den svenska makteliten försökte också tysta Segerstedt, som blev uppkallad till kungen.
I Kenne Fants biografi över Segerstedt återges Gustav V:s varningsord:
”Vill du med dina skriverier störta vårt land i krig? Jag måste varna dig. Du måste vara försiktig med det du skriver!”
Statsministern Per Albin Hansson och industrimannen Marcus Wallenberg framförde samma budskap till Segerstedt. Den nationella samlingen krävde att Hitler och nazismen inte fick irriteras, inte provoceras. Pressen skulle inlemmas i Sveriges tyskvänliga eftergiftspolitik. Torgny Segerstedt lät sig dock inte kuvas. Svaret på kungens fråga blev kort och koncist: ”Absolut inte. Och jag är inte beredd att tumma på min övertygelse.”
Jag tänker på detta mod, mitt i ett världskrig där Tyskland inledningsvis såg ut att segra. Med en oförtäckt tyskvänlighet och nazistsympatier högt upp i svensk politik, näringsliv och media. Underdånighet och underkastelse, där den fria och oberoende demokratiska debatten avskaffades. Det reflekteras i nutid, med nytt krig i vår närhet.
Vart tog det vägen, detta Segerstedtska civilkurage? Hur kunde modet och oberoendet så snabbt devalveras igen? Inte ens när Sveriges statsminister Magdalena Andersson intervjuades i Ekot (3/7) reagerade någon. En fråga gällde huruvida Turkiet är en demokrati:
– Jag ska inte, jag ska slutgiltigt inte… alltså så här, det är ju en demokrati på så sätt att de har allmänna val. Men vi vet ju också att det finns en diskussion om att det är journalister som är fängslade och så. Och det är klart att det är också viktigt att det finns fri media.
Nästa fråga:
– Så du är lite osäker på om de är en demokrati i den bemärkelsen, en fungerande demokrati?
– Ja, det beror ju så klart exakt på vad man lägger i begreppen demokrati. Men det är ju allmänna… det kommer ju att vara val i Turkiet under nästa vår.
Magdalena Andersson kunde enkelt ha hänvisat till det oberoende och högt ansedda institutet Freedom House med säte i Washington. Här har man kartlagt världsläget för demokratin, land för land, sedan 1941.
I den senaste årsrapporten från 2021 så definieras Turkiet som ett icke demokratiskt land. Turkiet prickas när det gäller yttrandefriheten. De så kallade allmänna och fria valen får hård kritik. Den politiska opposition förföljs. Domstolarna är inte fria. I alla de kriterier som Freedom House satt upp som villkor för att kunna definieras som en demokrati får Turkiet underkänt.
Moderatledaren Ulf Kristersson solidariserade sig med statsministern. I Ekots intervju i samband med Almedalsveckan sade han:
– Turkiet är en parlamentarisk demokrati, det är det. Sedan råder det väl ingen tvekan om att det finns brister i fri- och rättigheter i Turkiet.
Detta är inget annat än ett totalt sanningshaveri. Och hyckleri i syfte att blidka den som kan avgöra Sveriges inträde i Nato, vilket vi uppenbarligen ska tala tyst om i den nationella samlingens namn. Inte irritera och provocera despoten Recep Tayyip Erdogan.
Under decennier har Sverige med trovärdighet försvarat grundläggande fri- och rättigheter och alla människors lika värde som okränkbara utgångspunkter för det demokratiska statsskicket. Vi har gjort det i FN, i EU och i en rad andra internationella sammanhang.
Vårt lands främsta politiska företrädare säger nu att man kan fängsla journalister, förfölja politisk opposition, bedriva systematiskt valfusk i allmänna val och ändå vara en demokrati. Det var längesedan jag såg en så uppenbar nytolkning av Georg Orwells 1984. I landet Oceanen betydde enligt Partiet krig att det var fred. Frihet översattes till slaveri. Okunnighet var styrka.
Nu har alltså den svenska varianten uppstått där en auktoritär regim kan vara demokratisk. I den nationella samlingens namn låter vi detta passera. Ingenting får störa Sveriges väg in i Nato.
Det så kallade anslutningsprotokollet undertecknades under Almedalsveckan, och har redan börjat ratificeras av de 30 medlemsländerna. Turkiets ja–röst är nödvändig och vägen dit tycks gå via verbala smekningar. Vi ska hålla ihop och se till att demokratisk debatt drunknar i ja–sägandet.
Kritiker förklenas, ibland som okunniga och ofta som om de inte insett att den gamla alliansfria tiden blivit obsolet. De etiketteras som naivister inför Putins krigsimperialism.
Demokratins urkraft borde vara att i svåra stunder orka upprätthålla en respektfull dialog där olika ståndpunkter ställs mot varandra. Det är precis då man noggrant behöver väga för och emot för bästa möjliga resultat. Då blir det vilseledande att dunka påståenden i bordet som vore de axiom.
Exempelvis att ”det är bråttom” eller att en vakuumposition mellan ett Natoland som Norge, och ett blivande som Finland, är farlig. Och inte minst påståendet att två sekler av alliansfrihet har spelat ut sin roll. Var är fakta som grundar dessa påståenden?
Chefredaktören Torgny Segerstedts möte med Gustav V blev långt. Segerstedt gav inte vika, utan avslutade med en retoriska fråga till Gustav V:
”Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt?”
Till detta kan tilläggas – Turkiet är ingen demokrati.
Det är ett obestridligt faktum. Om sanningen försvårar inträde i Nato så föredrar jag sanningen. När vårt lands främsta företrädare börjar tumma på fakta så har vi beträtt en farlig väg.
Vad ska omdefinieras härnäst i den nationella samlingens namn? Kan det vara vilka som är terrorister eller inte?
