Nazisten: Tack för uppmärksamheten, författarfegisar
Eija Hetekivi Olsson om mötet med två kompisar som blivit nationalsocialister
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2017-09-29
Sitter i Lövgärdet, på löven som lagt sig på betongen. Väntar på två nassar, polare från förr. Vet inte, men vill veta vad de tycker om bojkotten av bokmässan. Det är bara därför vi ska träffas, jag har inte sett dem på över tjugo år.
I morse fick jag ett sms av en av dem. Danne är död.
Jag svarade inte. Kände också Danne. Han bodde i Bergsjön, blev 42. En av för många förortare som dött i förtid. Ahmed, Fatima, Tony, Marja, Andrej, Dario, Nicklas, Masoud, Karim, Miriam, Johnny, Muhammed, Antti, Afram, kan inte hålla räkningen. Lika hjärtsmärtande varje gång, lika starkfrustrerande.
En grupp med unga jag känner igen kommer gående, de gladhälsar och trampar nedför trapporna mot torget. Möter nassarna som närmar sig.
Jag reser mig inte när de är framme, nickar uppåt och undrar ”Hur dog han?”. Nickar nedåt, åt dem att sätta sig. De sätter sig där, framför de vildvuxna buskarna med sina svarta mjukisbrallor, vita springskor och munkjackor.
”Tio knivhugg i ryggen, två i nacken”, säger Robert med röda kinder och tänder en cigg, har otatuerade händer. ”Blattejävlar, fan va ja …”
Håll käften ”Ja är inte här för å lyssna på rasseskitsnack”, avbryter jag. Han ler snett och tittar på Jussi som inte ler alls, under Jussis vita t-shirt som spänner över hans bulliga bröstmuskler kan jag skönja mörka tatueringar men inte se mönster. ”De har inte stått något i medier om Dannes död”, säger jag det självklara, inte ett dödsfall jag känt till har stått i medier. Och då räknar jag inte med sociala medier, på Facebook tar Rest in peace-uppdateringarna inte slut.
”Nä, va trodde du, att etablissemanget börjat bry sig?” rosslar Jussi, harklar sig.
”Varför tror du att dom inte bryr sig?” vill jag också veta.
”För att dom inte förlorar nåt på att folk i förorter dör.” Jussi stoppar snus i gapet och spottar. ”Dom vet ju för fan inte ens att vi existerar …”
”Men ni nassar … ” avbryter jag igen.
”Nationalsocialister”, rättar Robert.
”… som är mer hatade än hyllade i förorterna har ju fått mycket uppmärksamhet i medier i å me bokmässan”, fortsätter jag.
”Visst har vi”, ser Robert nöjd ut och breder ut sina ben, ”bojkottarna … dina kollegor ju å deras lakejer till hjärnlösa journalister har gett oss fler sympatisörer så ja skulle inte säga att vi är så hatade.” Han breder ut sina läppar med.
”Vi är fler än nånsin så de gynnar oss”, hetsar Jussi.
”Fortsätt bojkotta bara å kackla på”, höjer Robert rösten, ”å tack för uppmärksamheten, författarfegisar.” Han högskrattar.
”Som skrämda hönor som flyr fältet åt alla håll när vargen kommer.” Jussi skrattar också. ”Där har du ditt författaretablissemang i ett nötskal.”
Det börjar regna, Jussi hasar med baken mot balkongtaket bredvid oss men ser att jag sitter kvar och inte bryr mig, och hasar fram igen. ”Där kan de kackla å klappa rygg i sina alternativa hönsburar”, försöker han hålla igång skrattandet, ”kaa kakaka”, härmar hönor men ser att Robert inte skrattar längre och slocknar.
”Å du då”, borrar Robert sin blick djupt in i min, ”va står du för?”
”Ja är inte här för å snacka om mig själv heller.” Det regnar mer, droppar rinner in i Roberts ögon, han blinkar inte. Jag låter också bli att blinka, blickborrar tillbaka. Adrenalinet pumpar ut i kroppen, pulsen accelererar. Känner hur det hatrycker i överläppen, hur mycket jag hatar systemet som skapat honom, som skapar fattigdom och fientlighet, systemet som vi medvetet eller omedvetet omskapar. Ibland kan viljan att förändra, välmenta handlingar ge oanade konsekvenser.
Nu öser regnet ner, Jussis t-shirt klibbar fast på hans bröst, blir genomskinligare.
Konturerna på en av hans tatueringar framträder, ett hakkors.
Håren reser sig. ”Hur i helvete blev ni såna?” spontansäger jag, pekar på bröstet. De var inte nassar eller rassar när jag kände dem. ”Va fan hände?”
Jussi tittar på Robert som torkar av ansiktet med jackärmen. ”När politiker inte kan sköta sitt jobb får man ta makten i egna händer å göra jobbet åt dom … men kolla, du ser ju själv.” Robert viftar med näven mot de nikotin-gula höghusen och de nedslitna, nakna altanerna. Möbellösa och mossbevuxna, en med trasiga träbänkar. Fönsterrutor klädda med färgglada heltäckningslakan, söndriga persienner, ett barn som lyckohoppar i vattenpölen en bit bort och nu får sällskap av sina småpolare. ”Hur många människor tror dom att man kan pressa in på ett ställe där folk redan saknar resurser?”
Han pausar, tänder en ny cigg som blir blöt. Drar ett bloss och blåser rök mot orosmolnen. ”Morsan som jobbat hela livet har inte råd me mat.” Blicken mjuknar, lite.
Jussi skruvar på sig, är besvärad av Roberts känsloblottande. Jag väntar på att han eller Robert ska säga något mer men de vill inte. ”De räcker nu”, tycker Robert med rynkade argbryn, skjuter upp den tunga långfimpen i luften, den knäcks i mitten, slänger luvan över sin snaggade skalle och drar med Jussi joggande efter sig.
Eija Hetekivi Olsson
Fotnot: Personerna i artikeln heter egentligen någonting annat.
