Upproret är inställt
Kristofer Andersson om ett tufft år för hbtq-rörelsen
I mikroföreläsningen Svart musik, för festivalen Black Space, drar dj:n och skribenten Nathan Hamelberg linjen mellan slaveriet och dagens dominerande musik. Från disco och hiphop till elektroniska utkanter; all musikalisk modernitet kan spåras till Amerikas ofrihet, liksom till den kultur som landets latino queers en gång gjorde till sin.
Genom att bryta reglerna fick den som aldrig doftat på inflytande smaka på makt: Graffiti knäckte hela alfabetet. Discon klädde nya identiteter – och tonsatte en revolution vars adelsmärke har ställts in.
NYC Pride och San Francisco Pride slopar sina femtioårsjubileer. 49 år efter att Gay Power Club fixade ett tåg i Örebro är världens parader cancelled. Virus är orsaken, men frånvaron symptomatisk för tiden.
Solen sjunker i väst. Stigen leder fel. Globala demonstrationer arrangeras mot det polisvåld som tillämpas mot rasifierade medborgare. 51 år efter att svarta dragqueens tröttnade på rituella polisiära trakasserier på baren Stonewall Inn och nitade förövarna trampar queers på gatorna för George Floyd och historien detonerar.
Ingen är fri, innan alla är fria, skriver Maya Angelo.
Ett halvt sekel efter Stonewall anses det fortfarande vara kosher att ”debattera transfrågan”, tydligen ett hot även mot frisinnade.
Den amerikanske sångaren Beverly Glenn-Copeland – vars album Transmissions: The music of Beverly Glenn-Copeland släpps om några veckor – säger att han under sitt liv mött tre utmaningar: Att vara svart i en vit miljö. Att vara trans i en heterovärld. Samt att vara artist i en tillvaro driven av pengar. Copeland, 76 år gammal, förkroppsligar tjugotalets stora konflikthärdar. Men för stunden sitter det vita heterosexuella identitetsprojektet bakom ratten.
För fyra år sedan, när Donald Trump vann det amerikanska valet, hette det att kulturen skulle slå tillbaka. Det gjorde den, men priset var växande ofrihet. Kostnaden betalas av alla, men svarta och transpersoner får bella extra. Ett halvt sekel efter Stonewall anses det fortfarande vara kosher att ”debattera transfrågan”, tydligen ett hot även mot frisinnade.
På den konservativa kommunikationskanalen Twitter ironiserar J K Rowling vanan trogen över att män menstruerar. Två år tidigare slant hon med tummen och lajkade ett inlägg om att transkvinnor är snubbar i kjoltyg. På samma plattform sprider Margot Wallström artiklar vars raison d'être är att angripa dessa karlar med klänning. I andra frågor hade Wallström varit nödgad att läsa in sig innan hon började glappa, men sådana krav ställs icke.
Det är till viss del begripligt att Margot Wallström och J K Rowling, som ägnat år åt feminism och sociala orättvisor, blir skeptiska när deras kamp utvecklas, men skepsisen är felriktad. Det heter att vänstern försakar klasskamp till förmån för den ruggiga ”identitetspolitiken”, men kritiken ignorerar att transpersoner, liksom svarta, oftare tenderar att fastna på samhällets botten.
Sverige slutade tvångssterilisera människor som ville byta juridisk könstillhörighet 2013. Därefter har manöverutrymmet snarast krympt.
Den som vill veta hur 1900-talet ritas behöver bara gå till Hollywood: I Independence day-regissören Roland Emmerichs film Stonewall från 2015 står plötsligt en vit bög i centrum. Emmerich försvarade sig med att han gjort en film som straighta skulle kunna stå ut med, uppenbarligen ett känsligt släkte. Den hårdtvätten är politisk: Många, också en blek homosexuell som Emmerich, tjänar på att låta hierarkierna bestå. Därför viftar han bort kritik med lögn: ”Låt oss vara ärliga – Stonewall var en vit händelse.”
När teologen Joel Halldorf skriver att ”våldsamma rörelser åstadkommer sällan reform” är det ytterligare en justering av det förflutna, som bland annat förbiser våldet som utspelade sig på Christopher Street 51–53 den 28 juni 1969. På ett sätt har Joel Halldorf rätt: Reformandan i spåren av Stonewall går mycket långsamt. Sverige slutade tvångssterilisera människor som ville byta juridisk könstillhörighet 2013. Därefter har manöverutrymmet snarast krympt.
Under fjolårets debatt om transvården blev föräldranätverket Genid inflytelserika. De beskrev sig som "oroliga föräldrar till unga med könsdysfori” och medverkade bland annat i "Uppdrag gransknings" fällda program "Tranståget och tonårsflickorna". Nyligen visade RFSU:s sexualpolitiska tidskrift Ottar hur nätverket har kopplingar till kristna konservativa grupper, liksom till transkritiker på vänsterkanten. Det går inte längre att bara skylla på högerpopulister, för vilka alla förutom monogama och lättidentifierade snubbar och brudar är läbbiga. Motståndet sträcker sina vingar: Nationalkonservativa gör nu gemensam sak med radikalfeminister och misstänksamma anhöriga. Utvecklingen är påhejad av den mjuka klassen av välutbildade humanister som inte rör en fluga, men vars tillvaro och institutionaliserade livsregler reducerar andras levnad.
Bromsklossen heter Majoriteten. Att strippa Pride, eller Black lives matter, på radikalitet är nödvändigt om J K Rowling och Margot Wallström eller Kristofer Andersson ska behålla sitt välde. Samma gäller försöken att separera rasismen från sexuella fobier.
Program som Tunnelbanan eller det public service-märkta Ordningsvakterna gör sitt bästa för att bevara maktordningen. Där förvandlas slentrianmässigt spöande av mörkhåriga ungdomar till status quo, separerat från all övrig intolerans. När två forskare skriver att en nedmontering av polisen vore bra möts de av hånflabb, trots att det vore en verklig insats för minoriteter.
I stället stängs mötesplatser utan debatt. När polisen år 2020 kapar ännu en hbtq-klubb, med narkotikaförekomst som förevändning, tiger majoriteten still. Det finns sånger att sjunga men någon försöker koppla ur högtalaren. I solnedgången står historien och väger.
