Nu slutar till och med jag att gnälla på Zlatan

Det blir tystare, tommare och vi kommer att sakna honom

Det räckte i princip med en enda bollkontakt för att Zlatan skulle föra Sverige närmre världen, skriver Jack Hildén

Även om ett slut fanns med i spekulationerna så trodde de allra flesta att Zlatan Ibrahimovic bara skulle byta ner sig, till Berlusconis klubb Monza. Därför känner jag mig en aning löjlig som blir så förvånad och sorgsen när han i stället aviserar att det är över nu, för gott. Jag hade nog väntat mig, och av någon anledning hoppats, att han skulle släpa sig fram på planen med rullator om nödvändigt, någonstans upp till femtioårsstrecket.

Jag har gnällt en del på honom, ofta på dessa kultursidor, på hans sviktande lojalitet för allt och alla, på den hala ombytligheten. Men ärligt talat har det varit ett ganska tomt poserande. Sådant som kanske har bäring i teorin, men inte i känslan. Och det är faktiskt känslor vi pratar om här.


De som är i min ålder var barn när han snurrade runt på Råsunda. På den tiden var svensk fotboll blonda frisyrer, 4-4-2, tovigt gräs och långbollar. Vi hade sett att det såg annorlunda ut på teve, men det gick inte att koppla ihop den världen med vår egen.

Det räckte i princip med en bollkontakt för att han förde Sverige närmre världen, och sedan dess har den fortsatt krypa närmre. Det är ett annat land nu jämfört med den tiden då han yrde fram i Malmö, och han har en långt ifrån obetydlig del i det.


En sådan förtjänst bör (och har) politiseras, men det kan också vara läge att avpolitisera den. Den som letar efter en röd tråd i Zlatans egna citat kring det politiska i hans gärning kommer gå vilse i motsägelser. Han har sagt en hel del, men framförallt har han gjort. Han har gjort något som sammanfattar fotbollens mest magiska egenskaper. En serie ögonblick som inte går att få någon annanstans.

Alla vet vilka det är, de spelas upp i Youtube-compilations just nu. Han har gjort mål på sätt som ingen kan, och fortfarande inte kan. Det låter banalt, men om man skalar ner hans storhet till dess kärna så är det varken enklare eller svårare än så. Det skapade en lojalitet som inga tandblekningsreklamer eller flirtar med Qatar lyckades rubba.


Nu kommer det bli tystare och tommare. Lite på gott, men mest på ont. Det finns en hel del legitim kritik som har framförts, men nu kommer åtminstone jag hålla tyst framöver. Ibland är det mest anständigt att bara säga grazie mille.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.