Lyssna på författarna – stoppa knasbollarna
Andres Lokko om det sista som behövs för att Den skandinaviska våren ska slå ut
DEBATT: BOKMÄSSAN. Tidigt i morse kände jag mig väldigt gammal. Men det var då.
”I was so much older then, I’m younger than that now”, som en Nobelpristagare i litteratur uttryckte det en gång.
Jag rotade omkring i arbetsrummet efter en nästan tjugo år gammal text. Den fanns inte på the internet, inte heller sparad på papper i någon av mina artikelsamlingar. Någonstans i djupaste internet skvalpar den säkert omkring och kanske har jag tidningen den publicerades i kvar långt nere i en kartong i ett rörigt förråd i Solna.
Men, nej, jag fann den bara inte.
Den handlade om – jag citerar fritt ur minnet så gott jag kan nu – ”rödbrusiga herrar som sparar och ramar in sina obetalda parkeringsböter”. Och som också ”triumfatoriskt, så fort möjligheten ges, öppnar bilens sprängfulla handskfack för att visa upp dem som ett bevis på att de minsann överlistat staten och därför på något vis vunnit en strid i en livslång kamp för en märkligt missriktad individuell frihet”.
Just när jag hade gett upp hoppet om att hitta den här texten ser jag hur 127 av Sveriges mest namnkunniga författare har skrivit under ett upprop i Dagens Nyheter mot Bok- och biblioteksmässans beslut att (än en gång) låta en våldsamt högerextrem publikation delta.
Ska de vara med så gör vi något annat, sade de.
Och inte många minuter senare inleds protesterna mot att Nordiska motståndsrörelsen ska få sälja arisk glass – eller vad de nu tänkte göra – i Almedalen.
Det sker äntligen någon form av märkbar mobilisering.
De smarta, de belästa och intellektuella har fått nog.
Det finns – mitt i all eländig populism – en väldigt, väldigt härlig känsla i att se hur Sverige sakta men säkert går samman nu och gör det på ett så organiskt sätt.
Just det, jag höll på att glömma bort den där uråldriga artikeln jag letade efter i morse. Min tanke med att återvända till den i dag var att visa hur oskyldigt naivt – i jämförelse med 2017 – den rödbrusiga fienden med stort F betedde sig då.
Det ledde liksom sällan till så mycket mer än provocerande felparkeringar på Sturegatan mitt i Stockholm.
Men så läste jag författarnas upprop. Det kändes som det gjorde när jag bevittnade kärleken mellan medmänniskor av alla kulörer, härkomst och religioner samlade under svenska flaggor på Sergels torg efter vansinnesattacken på Drottninggatan.
Och den där idén jag hade behövdes liksom inte längre, den hade blivit irrelevant under – känns det som – loppet av bara några få timmar.
Tänk nu om alla krympande men ändå i grunden demokratiska partier läser de här raderna: de som inte har vågat lyssna på sina hjärtan och så desperat samt (hoppas jag) oärligt bara har fortsatt blidka och flörta med tokhögern. Tänk om de i stället också nu bara ställde sig upp och skanderade ”Nu stoppar vi de här genuint farliga och antidemokratiska knasbollarna! FUCK ’EM!”
Det är den sista lilla komponent som saknas för att vi på allvar stolt ska kunna börja tala om Den Skandinaviska Våren.
