Romanen passar illa för vår monstruösa samtid
Författarna måste våga skriva mer oregerligt
Den svenska romanen har retirerat in i det ”lilla livet”, skrev Lennart Hagerfors i DN nyligen. Till skillnad från den generation författare han inspirerades av – Sara Lidman, PO Enquist, Doris Lessing och Ryszard Kapuściński – söker sig samtidsförfattarna inte ut i stora världen längre för att förstå fattigdomens orsaker eller kolonialismens sammanbrott.
Som litteraturredaktör, sorterandes den svenska romanutgivningen varje vecka, kan jag inte annat än hålla med. Men Hagerfors förklaring - att författarna flyr det ”stora livet” på grund av klimatförändringar och bisarra despoter – är otillräcklig. I så fall borde väl de författare som han själv inspirerades av – med två världskrig bakom sig – ha gjort samma sak. Nej, problemet går djupare än så: den måste sökas i romanens själva grundkonstruktion.
2016 publicerade den indiska författaren Amitav Ghosh essän ”Den stora galenskapen” som satte fingret på varför romanen är så dåligt rustad för att skildra klimatförändringarna. Grundproblemet, menade Ghosh, är att den är en 1800-talsprodukt, skapad för att gestalta medelklassens idé om ett stabilt liv. I äldre tiders diktning, som epos och sagor, staplades spektakulära händelser på varandra: cykloner, havsvidunder och storkrig. Romanen tog form genom att placera dessa ”osannolika händelser” i bakgrunden - medan vardagen sköts fram i förgrunden. Tänk till exempel på Gustave Flauberts ”Madame Bovary” där huvudpersonen i större delen av romanen ligger på schäslongen och läser böcker – äventyrar gör hon i drömmarna. Romanens födelse gjorde borgerskapets vett och etikett till högsta litterära lag: det passade sig inte längre att slänga in tromber och bergatroll i fiktionen.
Denna grundkonstruktion påverkar romankonsten än i dag, i en alltmer osäker värld. Trots klimatförändringarna läser vi förvånansvärt få romaner om sjunkande megastäder och klimatflyktingar i miljarder. Inte heller skrivs skönlitterära skildringar av ett Sverige där Jimmie Åkesson är statsminister och avskaffar demokratin. Anledningen är inte att samtidens romanförfattare är fegisar eller inskränkta borgarbrackor – utan att det är svårt att skriva den här typen av berättelser i romanform. Det kräver att man bråkar med grundformlerna. Själv tror jag också att romanen under tider av läskris tenderar att dra lite extra många författare till dess trygga rum: skildringen av det lilla livet.
Frågan är om inte de författare Hagerfors nämner fattade detta. För efterkrigstidens stora samhällsskildringar präglas av just en uppgörelse med den borgerliga romanen. Enquists stora bok i samtiden var en dokumentärroman, Lidman skrev sina viktigaste verk i rapportboksform, Lessing sökte sig till science fiction-litteraturen och Kapuściński författade litterära reportage. Samtliga för att den traditionella romanen inte kunde härbärgera en monstruös samtid.
Liknande ansatser finns även i vår tid. Science fiction-litteraturen klarar av klimatförändringarnas ”osannolika händelser” och ter sig mer och mer som vår tids stora realistiska litteratur. 2010-talets arbetarlitteratur – inspirerad av rapportboken och dokumentärromanen – hittade ett sätt att skildra vår gigifierade arbetsmarknad. Som Lyra Ekström Lidbäck påpekat har autofiktionen givit utvecklingsberättelsen huggtänder, i en tid då läsandet av romaner likställs med nyttiga morötter. Kort sagt finns ansatser, men utanför roman-romanens autostrada.
Betyder detta att den svenska romanen är dömd att lösas upp i ett moln av fantastik, serieromaner och rapportböcker? Givetvis inte. Tony Samuelssons ”Kungen av Nostratien” visar att det fortfarande går att skriva potenta idéromaner. Marit Sahlströms ”Brandsommar” är ett lyckat försök att väva ihop vardagsrealism och klimatförändringar. Och Sanna Samuelsson visar med ”Mjölkat” att landsbygdens kris kan speglas i en familjekrönika.
Romanens stora framgångar bygger på att den sliter sig från det ”lilla livets” tyglar. Frågan är om inte de svenska författarna borde bejaka detta mer. Men för det krävs det att man vågar skriva lite mera oregerligt.
Café Bambino: Simpa för män, ta dyra lån, hantera rasistiska kollegor
Simpa för män, ta dyra lån, hantera rasistiska kollegor