Brottstycke på liv och död

Sven Anders Johansson fångas av Sara Stridsbergs romankonst

Sara Stridsberg, aktuell med ”Kärlekens Antarktis”.

Det finns gott om romaner som nog hellre borde ha blivit en krönika. Och så finns det romaner som ansträngt försöker vara just ”romaner”, utan att man förstår vad de vill säga. Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis däremot är en roman som vet exakt vad den gör och varför. 

Den kunde inte ha varit något annat än den är, och den åstadkommer något som andra uttrycksformer eller medier – krönikan, novellen, dikten, filmen, podden – inte kan. Det är romankonst på hög nivå.


Allt kretsar kring ett styckmord. En dementi sist i boken hindrar inte att den kan läsas som en litterär bearbetning av Catrine da Costa-fallet. Offret är en ung prostituerad. Hon har en partner, hon föder två barn. Någonstans finns två vinddrivna föräldrar. Här finns droger, smärta, sorg och dödslängtan. Men här finns också kärlek, skönhet och kanske, kanske till och med hopp. 

Mitt telegramartade referat gör naturligtvis inte rättvisa åt romanens handling, men det ger en bild av dess uppbrutna karaktär. Berättelsen är lika stympad som offrets styckade kropp. Ändå är detta ingen särskilt svårläst bok, bara välkomponerad. 


Kanske handlar de flesta romaner efter Proust om våra minnen. Men att minnas är svårt, konstaterar jaget vid ett tillfälle, ”för att all erfarenhet kommer uppstyckad i bitar. Så har det alltid varit. Det blir aldrig en hel bild av världen, aldrig en enda bild.” Just så jobbar Stridsberg: med delar av minnesbilder, lagda på och vid sidan av varandra. På det viset växer något fram successivt, något som visserligen är en mordhistoria, men mycket mer än så.

Det speciella är att vi får se de flesta av dessa ”uppstyckade bitar” ur offrets synvinkel, både före och efter mordet. Det är som om hon svävande blickar ner på livet från sin död. På sina barns liv, sina föräldrars, sin makes, sin mördares och på sig själv, också i det ögonblick när livet självt rinner ur henne: ”Jag ser mig själv ligga under träden, störtad i gyttjan. Han sitter på huk och ser på mig, han rör vid blåmärket på min strupe, det ser ut som en fjäril som har landat där”. 


Lägg märke till det dubbla seendet här: hon ser honom se henne. Blickarna glider ihop, med följd att bilden eller minnet av det fjärilslika blåmärket liksom bränns in med dubbel skärpa. 

Det är något omisskänneligt stridsbergskt över detta sätt att skapa minnesmonument av det fragmentariska. Tog man bort författarnamnet från boken skulle det ändå vara uppenbart för alla Stridsberg-läsare vem som har skrivit den. Det är drömskt men ändå skarpt, smutsigt men vackert, ibland kanske lite för vackert: ”Kärlek är som snö, den kommer och lindar in världen i sitt ljus, sedan försvinner den.”

Litteraturen är det som döljer och uppenbarar i samma gest, ungefär som isen både är och döljer Antarktis.

Men ”lindar” snö verkligen ”in världen”? I ”sitt ljus”? Och är kärleken sådan? Det finns gott om likartade små smycken att citera. Vackra men också lite snöiga, aningen klichéartade bilder. Det är som om boken ibland förförs av sina egna formuleringar och metaforer. Detta är i mina ögon dess enda svaghet.

Intressant nog finns det ett slags kommentar till detta i romanen själv: ”Jag tänkte att ord bara är ett sätt att dölja saker som man inte orkar veta. Utan orden ligger välden naken och sann framför en.” 

Språket är inte bara ett kommunikationsmedium som förmedlar en avsikt, en handling, en erfarenhet; språket är också något som ställer sig i vägen och döljer. Litteraturen är det som döljer och uppenbarar i samma gest, ungefär som isen både är och döljer Antarktis.


Om Stridsbergs roman döljer något sant – och det gör den sannerligen – så ligger det mindre i formuleringarnas visdom eller bildernas skönhet, och mer i övergångarna, brotten, perspektivskiftena, tempusbytena, glidningarna. 

Det som imponerar är sättet på vilket Kärlekens Antarktis rör sig mellan liv och död, offer och förövare, barn och förälder, jag och omvärld utan att det känns krystat. 

Att den på en och samma gång håller isär och för ihop, anklagar och försonar. 

Döden finns i livet. Störst är kärleken, men allt är förgängligt.

Följ ämnen i artikeln